Jag kände mig som en spetälsk

I början av året flög jag till Vietnam som en del av ett fotoprojekt jag just nu arbetar med. Det var en fantastisk, spännande och till viss del väldigt omtumlande resa där jag själv sattes på prov på många sätt på ett personligt plan. Att åka iväg helt själv till landsbygden i Vietnam för med sig lite utmaningar och är att stiga ut i okänd terräng ordentligt.

Några dagar efter att jag kommit hem till Europa så visade det sig att jag, efter många år av tacksam hälsa och förskonad från allt vad sjukdomar heter, faktiskt blivit sjuk. Under i princip hela mitt liv har jag varit förskonad från sjukdomar, haft en väldigt stabil “mage” och i princip bara drabbats av någon förkylning ibland. En förkylning som oftast gått över efter en god natts sömn. För mig, lite av ett personligt mirakel. Uppväxt med många yngre syskon där bakteriefloran totalt sett i familjen säkert var lika stark som Magnus Samuelsson och lika kraftfull som en skattehöjning på bensin av MP, så har jag inbillat mig att jag tillsammans med min röda hårfärg (och därmed tillhörande något starkare immunförsvar) samt mitt globala leverne helt enkelt utvecklat ett starkare immunförsvar då jag utsetts för den mesta skiten som finns. Det är säkert inte en helt vetenskaplig slutsats – men ändå – den är min.

En natt hemma i Italien så kom sjukdomen ganska raskt med frossa, feber och förtvivlad sömnlöshet. Jag minns att jag frös så mycket att jag tog på mig extra varma kläder jag tidigare kommit över inför min Vietnamresa, innan jag försökte somna igen. Febern växte sig stark och hela kroppen gjorde ont, på ett mekaniskt sätt. En känsla och värk jag bara haft i yngre år när jag tränade betydligt mer än vad jag gör idag.
Något dygn senare står jag där i badrummet och noterar utslag över hela bålen – ingen trevlig syn och tanken “jag ser ut som en jävla spetälsk” gick igenom mitt huvud. Jag Googlar lite och hittar “Nässelfeber” – vilket verkar stämmer in ganska bra på mina symptom. Febern är nu konstant och ganska hög, och fast jag inte känner mig sjuk på ett sätt som gör att jag måste sova eller “ta det lugnt”, så bestämmer jag mig nu för att arbeta hemifrån. Dagarna går och utslagen blir bara värre och värre innan det tillslut stabiliseras. Med hjälp av bilder från mobilkameran tar jag så min fru till hjälp som “privatdoktor” hemma i Sverige. Ganska snart blir det tydligt, och i princip bortom allt rimligt tvivel, att utslagen inte kom från den syntetiska tröjan jag haft på mig där i den sömnlösa sängen för att behålla värmen, eller berodde på Nässelfeber, utan från en sjukdom som heter Bältros.
Bältros är en vuxensjukdom som har sitt ursprung i samma virus som orsakar vattkoppor. När vattkoppor går över i unga år, så lägger sig viruset latent i ryggen och kan under speciella omständigheter återigen aktiveras. Man kan vara fysiskt nedsatt, stöta på något ämne som kroppen reagerar på, eller utsattas för någon störning kroppen inte är van vid. Det som händer då är att viruset aktiveras, och man får en version av “vuxen vattkoppor” som sprider sig från ryggraden, längs ena sidan, och upp över magen – som en halvcirkel. Därav namnet BÄLT-ros. De som haft vattkoppor är immuna mot bältros, så länge det inte är deras egna virus som återigen aktiveras, likt mitt. Därmed är smittrisken väldigt låg och kan kan egentligen bara smitta dem som inte haft vattkoppor, varpå man skall undvika yngre barn.

Förutom utslagen så får man ordentlig smärta i kroppen då nerverna störs av sjukdomen, och detta upplevde jag mycket jobbigare än själva utslagen, som även om de kliade lätt, försvann efter drygt 14 dagar. Att sitta, stå, och ligga ner – allt gör ont. Nu några månader senare har smärtan nästan försvunnit och jag börjar äntligen känna mig helt frisk.
Som en extra försäkring att jag och Linda ställt rätt diagnos med hjälp av Google och pluggat på ordentligt om sjukdomen, så använde jag mobil-applikationen “KRY” istället för att gå till en italiensk doktor. Med hjälp av appen bokade jag en läkartid, och via telefonen så hade jag så en videokonferens med en svensk läkare som tittade på utslag och bekräftade vad vi misstänkte. När jag pratar med läkaren så inser jag att både jag och min fru, i alla fall på ett ytligt plan, kunde mycket mer om Bältros än vad läkaren kunde i just den videokonferensen – vi hade ju trots allt läst igenom trettioelva artiklar på sexton sajter om sjukdomen de senaste dagarna. Men visst var det ändå skönt när läkaren sa: “Du har rätt, utslagen är borta om några dagar, smärtan kommer hålla i ett tag till, det smittar inte längre, och snart är allt bra, det finns inget vi kan göra”.

Om några veckor går resa nummer två till Vietnam, nu med ett helt annat självförtroende och förhoppningsvis lite bättre väder ur fotosynpunkt. Jag är ordentligt taggad, och denna gången kan inget gå fel. Även om ovan ämne kanske i viss mån är ganska “personligt”, så tycker jag ändå att det är en intressant sjukdom på många sätt och hur kroppen kan lagra virus under många många år innan det återigen aktiveras. Applikationen KRY är även den en extra trygghet, baserad i Sverige, där ute i världen. Numera lika självklart att ha i mobilen som telefonnumret till SOS International.
Jag funderar lite på vilka möjligheter barnen på bilden från Vietnam har att ställa diagnos via nätet eller en trovärdig mobilapplikation med en läkare på andra sidan. Även fast jag inte kan svaret på den frågan – så känner jag mig som medmänniska glad över att även utvecklingen i Vietnam går framåt och att mobilnäten här uppe i Bergen där fotona togs, långt från stadskärnan, byggs ut i en rask takt.
Visst är det ibland fantastiskt hur människor bara kan se det negativa i mobilmaster och dess “farliga” strålning, men aldrig ser det positiva som uppväger – likt en läkare – en möjlighet att nå omvärlden – och en utbildning som kanske inte är möjlig annars. En modern digital tjänst som säkert räddar tusentals varje år.

signerat penna

// Världen Som Arbetsfält

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *