Rädslan för terrorism

I viss mån har vårt samhälle alltid varit farligt. Min farmor brukade alltid säga till mig att” titta åt båda hållen” innan jag gick över vägen, och med den invanda meningen fortsatte hon att säga så regelbundet fast jag med råge passerat 20 års strecket. Vivan som min farmor hette, eller om det nu var Wivianne, var nästan omänskligt rädd för mörkret också, och allt farligt som kom fram i stadskärnan vid denna tidpunkten – för det hade hon hört på TV och det var därför självklart säkrast att vara hemma när mörkrets timme så anlände under den tidiga kvällen.

Vårt svenska samhälle, ett av de säkraste i världen, är ju i mångt mycket mycket uppbyggt på just rädslor för att något skall hända, och det är en stor del av vår ekonomi. Vi köper hjälmar, vi betalar dyra försäkringar, män undviker i allt större grad att röka, och vi håller oss gärna innanför den trygga boxen, då det okända utanför kan vara farligt. Mycket av media och hela deras ekonomi går ut på att det skall hända något dåligt i världen, så man har något att skriva om. Bra nyheter väcker sällan samma engagemang hos folk, utan istället kanske missunsamhet eller avundsjuka – och det är inget folk vill läsa om – om det inte är Se & Hör förstås vars hela syfte är att hitta konflikter som inte finns.

Om några timmar skall jag flyga hem till Sverige från Fiumicino i Rom med SAS. En Airbus A320, om jag gör en kalkylerad gissning, skall ta mig ca 200 mil norrut till Köpenhamn och även om SAS inte är mitt favorit flygbolag så känns det tryggt att åka med en svensk transportör. När jag nu läser om de fasansfulla bombningarna i Bryssel påverkar det mig om jag skall vara ärlig. Inte på det sättet att jag blir rädd för att röra på mig i världen – men jag blir helt klart mer vaksam och det är en känsla som blivit allt starkare senaste åren. Kanske har det att göra med ett högre grad av förstånd, kanske handlar det om att jag nu har en härlig familj jag är rädd om, eller så handlar det om att världen faktiskt är lite farligare nu, än innan, för oss västerlänningar.

#För en tid sedan var jag i New York och besökte Times Square. Överallt fanns det poliser och “Anti Terrorism Forces”. Efter en kort stund kände jag att platsen, trots alla övervakning, inte kändes värd den risken det innebär att vara där, så jag avvek och gjorde något annat istället. Jag har sett stället innan, och även om blinkande neon skyltar kan vara maffigt, så undviker jag gärna en så riskfylld plats.

#Varje söndag pratar Påven ett par kilometer ner för backen vid Vatikan Staten. Det är på något sätt en fantastiskt fridfull miljö med turister från hela världen – men jag försöker ofta stå längs någon kant och inte mitt i folkhavet. Jag tror inte ens terrorister skulle välja ut Vatikanen som ett terroristmål, men en omöjlighet är det verkligen inte.

#För inte så länge sedan besökte jag ett av världens “coolaste” data center kallat Switch SuperNap i Las Vegas som ser ut som en Hollywood film. När vi tar vår rundvandring så går det en vakt bakom oss, som med en biffig attityd tuffat till sig lite med skyddsväst och automatkarbin och ser ut som Anders Behring Breivik. Jag kan inte säga att han gjorde att jag kände mig mer säker, snarare tvärtom, att ge bössor till människor som ser ut som de käkat anabola kan inte vara lämpligt.

#Även om jag känner mig väldigt säker när jag väl är ombord på ett flygplan, helst ett europeisk sådant, så gillar jag inte att flyga över länder som Afganistan, Pakistan, Iran och Irak. Många flygrutter går nu andra vägar när man skall till Orienten, men en del snålare bolag väljer kortaste flygvägen och en oro infinner sig alltid i magen när man passerar högt över dessa områden. Det är inte bara risken att bli nerskjuten, men även den obekväma situationen som skulle uppstå ifall vi skulle vara tvungna att nödlanda av någon orsak.

#London. Allt med London känns farligt ur terroristsynpunkt. Jag vet inte riktigt varför jag har den känslan, men den är där hela tiden. Kanske beror det på alla kameror, säkerligen världens mest övervakade stad. Kanske beror det på att det är väldigt trångt och att man alltid trängs med andra – var man än är. Kanske beror det på brittisk “Empirepolitik”, där man gör sig lite stöddigare än man kanske borde vara.

I mångt och mycket är risken att råka ut för ett “attentat” istället för ett mycket vanligare våldsbrott av en full man på gatan väldigt liten givetvis. Men när jag står där på flygplatsen senare idag och väntar på resan hem till min familj så kommer jag, rationellt eller inte, tänka på vad som hänt i Bryssel. Det är nog så jag fungerar, likt många andra människor.
Men den lilla rädsla som sitter där på ena axeln och ber mig hålla uppsikt över vad som händer runt omkring mig, och uppmanar mig att ta kloka beslut, skall aldrig få ta så mycket kontroll av mitt liv att jag börjar låsa in mig och slutar uppleva.
Eller som det välkända talesättet säger; you have nothing to fear, but fear itself.

signerat penna

 

 

 

 

 

                                                                                                                                               // Världen Som Arbetsfält

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *