Fadder utan mellanhänder

På senare tid har tanken på att vara fadder åt någon behövande mognat hos mig av flera anledningar. Jag har personligen lite svårt för “humorgalan” och liknande arrangemang i Sverige där man via galor (och titta på tv) samlar in pengar till någon organisation som sedan skall fördela ut medlen enligt tycke och smak. Inte sällan hör man hur pengar förskingras och organisationen, likt politiker, har glömt bort varför de finns – nämligen för andra och inte för sig själva. Att dessutom koppla ihop det med “humor” tycker jag är väl långsökt. Galor blir väldigt opersonligt för mig även om jag inte tvivlar på att insamlingen kommer till nytta för många individer på något sätt.
För mig har det nog istället varit viktigt att veta var pengarna tar vägen, kontrollera hela kedjan och känna att jag gör nytta för en individ och kan följa hur deras liv utvecklar sig.
Det kanske starkaste argumentet för mig personligen att ge mig in i fadder-världen är att jag först nu känner mig intellektuellt mogen att hjälpa någon annan individ mer “regelbundet” än att bara slänga ett mynt i en nästan tom mössa, vandra vidare i livet och därmed ignorera ett levnadsöde.

Detta året har jag ett litet fotoprojekt i norra Vietnam där jag besöker en familj uppe i bergen en bit öster om Hanoi. Platsen, som ligger ganska svårtillgängligt, når man först efter flera timmar i bil på vägar som blir allt mindre ju längre resan fortgår, för att sedan fortsätta på motorcykel när vägen blir för smal, och det hela avslutas till fots för att ta sig fram till den lilla byn där uppe mellan bergen – långt bort från det vi kallar modern civilisation. Här lever man väldigt enkelt på sitt jordbruk och äter bara det man själv producerar samt idkar byteshandel med andra bönder i sin närhet. Det ris som man inte äter upp själv säljer man på marknaden, för att på så sätt få lite pengar till kläder, ström och nödvändig bensin till mopeden.

Medelinkomsten i Hanoiområdet är drygt 1200 kr i månaden, men där uppe i bergen är det nog inte mer än hälften. I familjens hus finns bara ett par strömuttag som används sparsamt till riskokaren och en lampa när mörkret faller på. De svalkande dryckerna i form av flaskvatten och en kall öl är bara tillgängliga när västerlänningar är på besök då kylskåpet i normala fall är avstängt eftersom familjen inte har råd med någon av dessa två delikatesser i form av dryck. Än mindre kostnaden för att hålla ett kallt skåp igång. Familjen dricker nästan enbart the då man kan ta det porlande vattnet som rinner ner från bergstoppen och koka bort eventuella bakterier. På kvällen rensar de vuxna ur kroppen lite extra med det hemgjorda risbrännvinet tillsammans med måltiden som ofta är delikat och färsk – här kommer nämligen allt från den egna gården utan tillsatser.
Även om livet är enkelt där uppe i byn slås jag av hur alla, till ytan, verkar må så bra. Man skrattar, är gästvänliga och tar livet i sin egna takt med lite vattenpipa och siesta på dagen när hettan är som värst.Med mina två resor till Vietnam i år har jag byggt någon form av relation med en fantastisk familj som kanske inte lever i fattigdom på det sättet att de svälter – men likväl har de inte något lyxliv och de får kämpa för att de två barnen skall få gå i skola, ha tillräckligt med kläder, och kunna känna trygghet i vardagen.

I hushållet hjälper alla till, och här finns ingen TV, radio, eller annat media som påverkar deras dag. Istället lever man nog ett ganska lyckligt liv, utan att känna till vad som händer i omvärlden, eller sakna den moderna teknik vi använder varje dag. Drömmarna här i familjen handlar nog inte om ett nytt hus, en ny bil, eller en semester på Mallorca, utan om att barnen skall få en bra uppväxt, ha mat för dagen, och att man kanske ska kunna köpa nya kläder inför hösten. Likt alla familjer så har de självklart även sina problem och säkert ofta kopplat till hur skörden blir, hur ont man får i ryggen av att ligga i risfälten dagarna i ända, och osäkerheten om de har råd att köpa en ny skolbok till barnen nästa månad. Konkurrensen från modernare risodlingar i USA och Europa är nog också ett orosmoment, även om familjen kanske inte riktigt ser det på det sättet utan mest undrar varför de varje år säljer mindre ris, till ett allt billigare pris.

Under min senaste resa så gick det inte att missförstå hur fantastiskt glada barnen var när de fick leka med oss svenskar, låna en Ipad som de aldrig tidigare fått hålla i sitt liv, och hur gärna de ville lära sig prata svenska och i retur lära oss deras språk. Varje kväll när jag la mig inför natten i vår hydda, ofta tidigt runt kl 21 när solen gått ner, så tänkte jag på hur barnens framtid ser ut, vad de gör om 10 år, och hur deras egna drömmar ser ut när de sluter ögonen på kvällen.Väl hemma i Europa så började jag forska lite i hur man kan föra över pengar till familjen och hur man egentligen skickar vanlig post till deras hem som saknar en brevlåda, och om det i överhuvudtaget är möjligt att hjälpa dem på ett bra sätt utan mellanhänder för att vara säker på att omtanken går fram hela vägen. Inte bara som en tillfällig insats, utan att på något sätt uppnå en regelbundenhet i mitt tänkta engagemang, precis som räkningen från bensinbolaget varje månad.

Igår kväll kom så allt på plats och jag har nu en möjlig väg framåt vad gäller kommunikation och förmedling av ett litet stöd till familjens vardag. Mitt nästa steg är att med hjälp av en tolk göra det tydligt för föräldrarna att vår familjs insats skall gå till att hjälpa deras barn till en bättre uppväxt och en bättre skolgång och att föräldrarna på bästa sätt får bestämma hur det skall gå till. Mot slutet av augusti skall jag, om allt går som tänkt, återigen besöka Vietnam och se hur risfälten blommar och har skiftat från en intensiv grön färg till en härligt lysande gul. Då hoppas jag få se om processen fungerar och kan bli permanent. Denna gången skall jag även försöka ta med mig någon modernare telefon eller Ipad så att barnen kan fortsätta spela datorspel, enda skillnaden är att denna gången tar jag inte med paddan hem, utan lämnar kvar den fylld med bra program för att spela, lära sig engelska, och kanske lite annat matnyttigt som inte kräver att man är online hela tiden, då access till internet i princip saknas i området. Att jag sedan bara lyckades lära familjen begränsad svenska får jag nog justera. Det är nämligen inte rimligt att hela byn numera sjunger “Helan Går” med sådan självsäkerhet och glädje när de tar kvälls-supen i form av det hemgjorda risbrännvinet. Men i gengäld kanske jag sjunger “Mot, hai, ba, YO!” när Midsommar kommer till Sverige om någon månad.

Nu ser jag fram emot att brygga ihop min egna familj med denna härliga familj i Vietnam och förhoppningsvis göra något gott för oss alla. Jag hoppas det går vägen. Jag har som vanligt ingen färdig plan, bara en varm och god tanke som behöver utvecklas.

signerat penna//Världen Som Arbetsfält

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *