Mrs X är 80-talisten som brinner för mänskliga rättigheter, jämställdhet och antirasism.  Hon räds inte de hetaste ämnena och skriver så tangenterna glöder om ämnen som berör på djupet. Hon är mamman som vill ge sina barn, och andras, hundra möjligheter istället för få. Mrs X funderar på om det egentligen är möjligt att ha vänner med helt motsatta politiska åsikter.

Häromdagen fick jag en kommentar på Facebook av en bekant, som milt uttryckt, inte delar mina politiska åsikter. Kommentaren kom som en reaktion på mina åsikter angående flyktingdebatten. Hen uttryckte sig enligt följande: “Det är när man blandar in känslor i politik som det blir rörigt och otrevligt”.
Kanske har hen rätt, att det lätt blir otrevligt när känslorna får spelrum.

Fast ändå, bygger inte politik till stor del på just känslor? Drivkraften måste ju komma därifrån. Hur ska man kunna kämpa för något om man inte brinner för det?

Hen fortsatte: “Ni vänstertomtar tänker för mycket med hjärtat, man måste koppla samman hjärta och hjärna”.
Det var första gången som någon kallat mig för vänstertomte och jag måste säga att det blev lite svårt att inte låta känslorna styra över det svar jag gav.
Det blev plötsligt dubbla budskap: Först ska man inte blanda in känslor i politiken, sedan ska man koppla ihop hjärta och hjärna.
Diskussionen fortsatte, utan att jag hann reflektera över eller ifrågasätta just detta.

I efterhand väljer jag att tolka de dubbla budskapen som att hen ändå anser att känslor måste få medverka inom politiken, men de får inte ta över.
Här är jag beredd att hålla med till viss del. Denna långa diskussion fick mig att fundera på hur det egentligen fungerar bland gemene man att umgås och samtala med människor som har en annan politisk åsikt?
Kan man sitta vid ett middagsbord med sina familjer, och ha helt olika värderingar när det kommer till ens hjärtefrågor? Att sitta mittemot en människa som uttrycker sig rasistiskt, homofobiskt, eller som inför barnen spyr ur sig den ena kränkande kommentaren efter den andra, så man sätter det ekologiska Gevalia-kaffet i halsen. Då är det inte helt lätt att uttrycka sig korrekt, eller att inte låta känslorna välla över. Då ser den här “vänstertomten” rött.  Mina barn ska inte behöva höra rasistiska eller homofoba kommentarer hemma vid vårt middagsbord. De ska inte få sina sinnen förgiftade med fördomar och förakt. Punkt.

Jag hade en gång en vän, en glad och utåtriktad människa med mycket energi. Hen var med vid vårt bröllop och var en av dem som gratulerade när yngsta barnet föddes. Efter ett par år förstod jag att hen blivit Sverigedemokrat. Detta deklarerades öppet i sociala medier. Delningarna på Facebook handlade om islams hot mot Sverige, invandringen skulle stoppas, Jimmie Åkesson höjdes till skyarna som Sveriges räddare i nöden. Jag försökte ignorera, blunda och tänka på yttrandefriheten.
Kontakten blev allt glesare, men på Facebook haglade åsikterna. En dag kunde jag inte vara tyst och jag gav mig in i en diskussion om muslimer, Sverige, flyktingar, och till sist familjepolitik.

Jag insåg då att denna person var någon som blivit helt omöjlig för mig att umgås med. Tyvärr. Både hjärta och hjärna sa tack och hej. Känslosam eller inte, dessa värderingar är så rakt emot mina egna att det inte finns någon plats för dem i mitt liv. Och det är definitivt inget som ska få präglas på mina barn.

För mig är känslor och politik något som måste få samverka. Och mina vänner har jag möjlighet att välja själv. Tack och lov för det.

// Mrs X