Med anledning av Nobelveckan upplyser oss den vise och kontroversielle Father McKenzie om hur några av historiens framstående kvinnor blivit bestulna på sina Nobelpris. Teorierna om vem som bär skuld är många…
Ja, man kan stjäla någons rättmätiga belöning.
Så här i Nobelveckan vill jag dra upp ett par exempel på hur man kan bli bestulen på ett Nobelpris. Atomfysikern Lise Meitner upptäckte kärnklyvningen tillsammans med kemisten Otto Hahn. Det gav oss kärnkraften men också atombomben. Radioastronomen Jocelyn Bell-Burnell upptäckte pulsarer tillsammans med sin chef Anthony Hewish. Det förklarade att radiovågorna inte var bevis för utomjordiskt liv. Otto Hahn och Anthony Hewish fick Nobelpris för upptäckterna, men Lise Meitner och Jocelyn Bell blev bestulna på sina.
Frågan är bara: vem var det som utförde stölden?
Av ca 900 utdelade Nobelpris har 45 tilldelats kvinnor sedan 1901. Totalt. Tittar vi på de naturvetenskapliga disciplinerna Kemi, Fysik och Medicin blir slagsidan ännu kraftigare – bara 18 kvinnor av 583 pristagare hittills.
Det här är orimligt och riskerar förstöra Nobelprisets anseende.
Nu är det inte 50%-fördelning som är målet. Forskarvärlden har historiskt sett varit kraftigt mansdominerad och är det fortfarande, och det förhållandet bör förstås avspeglas i fördelningen. Och att tilldelas Nobelpriset för att man är kvinna (ursäkta ordvitsen!) är inte att tänka på! Priset ska ju belöna vetenskapliga framsteg oberoende av könstillhörighet. Alfred Nobel var tydlig på att priset ska ges för viktiga vetenskapliga upptäckter. Men jag accepterar inte att framstegen nästan undantagslöst skulle göras av enbart män. I forskarvärlden finns minst lika kompetenta kvinnor som i lika hög grad bidrar till framstegen. De ska erkännas på samma villkor.
Så vem bär skulden?
Samhället (eller tidsandan): Den allmänna stämningen i samhället påverkar hur man ser på forskning och forskare.
Lise Meitner var österrikisk medborgare med judisk härkomst. Hon arbetade i Tyskland på 1930-talet med ett ständigt hot om att bli motarbetad hängande över sig. När Tyskland annekterade Österrike-Ungern i Anschluss 1938 blev situationen ohållbar. Otto Hahn hjälpte henne att fly till Sverige och de fortsatte samarbeta brevledes.
Jocelyn Bell-Burnell är aktiv kväkare och har alltid hävdat att tro och vetenskap går att förena. Det går stick i stäv med upplysningstidens allmänna uppfattning om att de två utesluter varandra. Arbetet med avhandlingen gjordes i början av 1970-talet.
Forskarna själva: Forskarvärlden är full av intriger och positionsbevakning för att säkerställa att man som forskare får de resurser man behöver för sin forskning.
Otto Hahn hade inte kunnat nämna Lise Meitner i sin Nobelföreläsning. Hans forskarkarriär hade tagit slut direkt. Hon blev naturligtvis besviken men förstod situationen efter hand. De förblev vänner livet ut.
Anthony Hewish fick tillsammans med kollegan Martin Ryle Nobelpriset i fysik 1974. De nämnde inte heller Jocelyn Bells banbrytande insatser för förståelsen av pulsar-fenomenet. Ingen vet varför. Mycket stark kritik framfördes redan 1974 mot att hon inte fick del av priset och kritiken fortsätter än idag.
Nobelkommittéerna: I början av 1900-talet gavs Nobelprisen inom ett år efter upptäckten. Numera dröjer det ofta flera decennier innan en upptäckt belönas. Det är troligen ett utslag av att man är rädd för att ”göra fel”.
Lise Meitner nominerades ett flertal gånger. Oftast nominerad av Otto Hahn själv. Han visade därmed att han ville ge Lise Meitner upprättelse. Även Albert Einstein skrev till Nobelkommittén och förordade henne. Det hjälpte inte. Kommittén motiverade sin vägran med att det inte går att ge Nobelpriset två gånger för samma upptäckt.
Jocelyn Bell-Burnell lever fortfarande. Hon har fått mängder med andra utmärkelser och är adlad i Storbritannien. Hewish och Ryle har inte kommenterat varför de utelämnade henne, och Nobelkommitén har heller inte motiverat varför hon inte ansågs ingå i forskarteamet. Protokollen blir offentliga 2024.
I Nobelprissammanhang finns många faktorer som gör att kvinnor riskerar missgynnas. Min uppfattning är att Nobelkommittéerna på eget initiativ ska lyfta fram även de forskare som av olika skäl hålls i bakgrunden. Det håller inte att stelbent hänvisa till att namnen inte formellt sänts till Nobelkommittén. Regeländringar har gjorts förr och kan göras igen. Lise Meitner och Jocelyn Bell-Burnell är tydliga exempel på hur fel det kan bli. Båda dessa kvinnor borde ha fått sina Nobelpris.
//Father McKenzie
Illis quorum meruere labores. (“Åt dem vilkas mödor förtjänat det”)
[Sextus Propertius]
Det är en utmärkt och belysande betraktelse och det kan nämnas att ödet trots allt belönade även Lise Meitner med en rad tunga vetenskapliga utmärkelser, t.ex. 1957 med Orden Pour le mérite für Wissenschaften und Künste, ett av de finaste och mest ansedda vetenskapliga priser man kan erhålla i Tyskland. Men detta ändrar ingenting i min uppfattning att Father McKenzie har helt rätt i sin beskrivning av Nobelinstitutets agerande.
Men dessa kvinnor fick i alla fall ett mycket stort erkännande i den vetenskapliga världen och kunde skriva in sina namn som lysande forskare och upptäckare i den naturvetenskapliga parnassen.
Ett annat skräckexempel, dessutom med mindre lycklig utgång, jag är benägen att uttrycka det som ett tragiskt slut för ett kvinnligt bidrag inom världsberömd forskning är upptäckten av DNA-spiralen. De två, som idag räknas som upptäckare av DNA-strukturen (dubbelhelix) Watson och Crick var oerhört arroganta viktigpettrar och besserwissrar, som i början knappast ens behärskade de områden de arbetade i. Men de drog sig inte för att i Watsons bok, The Double Helix, på ett fullständigt oanständigt sätt nedvärdera den kvinnliga medarbetarens Rosalind Franklins insatser. Det var hennes kristallografiska kunskaper och framförallt hennes röntgen-diffraktionsbilder, som lade grunden till deras upptäckt.
Nobelinstitutet var väl medveten om att Crick och Watson knappast hade gjort upptäckten ensamma utan de fick dela 1962 års Nobelpris i Medicin med Wilkens. Dessutom gick i samma år Nobelpriset i kemi i samma ämne för röntgendiffraktion till Perutz och Kendrew. Ingen nämnde någon gång Rosalind eller hennes insatser bortsett från nedvärderande utsagor om hennes klädsel och utseende. Rosalind Franklin dog fyra år tidigare i cancer, bara 37 år gammal. Vetenskapligt och mänskligt handlande när det är som sämst.
Non omne quod licet honestum est /inte allt som är tillåtet är hederligt/
Jo, du har helt rätt. Rosalind Franklin är ett väldigt tragiskt exempel på hur det kan gå till i forskarvärlden. Jag valde trots det bort henne som exempel av det enkla skälet att hon ändå inte hade kunnat få Nobelpriset eftersom hon inte längre var i livet när priset delades ut. Det gör å andra sidan att det blir än mer obegripligt att de som faktiskt fick priset inte kunde ge henne det erkännandet. Det hade inte kostat dem någonting. I stället baktalade de henne på ett riktigt smutsigt vis, ovärdigt en Nobelpristagare!
Man kan ju fundera på om det här bara drabbar kvinnor? Nej, så är det naturligtvis inte. Även män utsätts för sådana här “forskarmord” från kollegor. Genom mansdominansen är det kanske t o m fler män än kvinnor som drabbas. Men det ändrar inte det som var min huvudtes – att kvinnor totalt sett är underrepresenterade bland Nobelpristagarna. Det är på den punkten jag anser att Nobelkommittéerna har ett ansvar att på eget initiativ lyfta fram forskare som aktivt bidragit till upptäckterna även om de av olika skäl inte formellt blivit nominerade. Krävs det regeländringar för att göra det så får man väl ändra reglerna. Det har man gjort förr.
/Father McKenzie
Father Mckenzie har helt rätt. Ett exempel att snäva regeltolkningar av Nobelkommittén inte ens anger de som har bidragit till en Nobelprisvärdig idé, är Nobelpriset i Fysik 2013. 1964 förutspådde den belgiska teoretiska fysikern François Englert och en månad senare den brittiska fysikern Peter Higgs med hjälp av en matematiskt elegant fältteori att en elementarpartikel kallad Higgs-boson är ansvarig för massans varande. De trodde inte att man experimentellt under deras levnadstid kunde bevisa existensen av partikeln. Vi som är rätt så kunniga i teoretisk och experimentell elementarpartikelfysik vet att det inte räcker med en fin teori – existensen av utsagorna måste experimentellt bevisas. 2012 tillkännagavs vid det världsberömda och mycket ansedda CERN i Genéve av ATLAS-gruppen med sin lysande italienska talesperson Fabiola Gianotti i spetsen att spår av Higgsbosonen hade hittats. Under 2013 bekräftade hon Higgsbosonens existens i en över hela världen sänd videokonferens. Englert och Higgs fick samma år Nobelpriset i Fysik men inte ATLAS-gruppen vid CERN. Anledning var igen en snäv regeltolkning: gruppen var för stor!
Partikelfysikern Fabiola G. fick i alla fall en fin belöning: från och med den 1. januari 2016 är hon som första kvinna generaldirektör vid CERN, när den nuvarande direktörens mandat går ut. Hon är därmed bl.a. chef för världens största accelerator, Large Hadron Collider (LHC), där Higgspartikelns existens bevisades.
Verba volant, littera scripta manet/ Orden flyger sin kos, vad som är skrivet består