Mrs X är 80-talisten som brinner för mänskliga rättigheter, jämställdhet och antirasism.  Hon räds inte de hetaste ämnena och skriver så tangenterna glöder om ämnen som berör på djupet. Hon är mamman som vill ge sina barn, och andras, hundra möjligheter istället för få. Denna veckan frågar sig Mrs X var empatin för flyktingbarnen finns i landet mellanmjölk.

 

Jag har precis lagt mig tillrätta i soffan, ska strax börja bläddra bland alla kanaler på TV’n. Ska bara kolla Facebook först. Scrollar igenom nyhetsflödet lite snabbt, sådär som man ofta gör flera gånger varje dag. Blicken fastnar på ett inlägg, fyra bilder. Fyra barn, vart och ett av dem liggandes på stranden, precis vid vattnet. Bilderna är mörka, troligen tagna på kvällen/natten.

Barnens färgglada kläder, på livlösa kroppar. 2-6 år gamla. Det knyter sig i magen och jag får känslor i kroppen som är svåra att beskriva. En månad tidigare har jag skrivit på ett upprop: “inget barn ska dö på Medelhavet”. Nu har det hänt. Igen.

På ovanvåningen sover min 4-åring. Nyss nattad med saga och sång. I sin egen varma säng, i vårt medelsvensson-hus, i landet mellanmjölk. I trygghet. Något brister inom mig, jag har svårt att somna. Ångest. Förtvivlan. Empati.

Bara ett par dagar senare kommer bilden på lille Alan Kurdi, även han uppspolad på en strand. Den sprids som en löpeld och öppnar svenskarnas hjärtan för barnen. Flyktingbarnen.
Samma dag ser jag hur en man på Facebook, pappa till barn i samma ålder som Alan, sprider SD-propaganda om att “hjälpa på plats” “vi kan inte ta hit dem” om “muslimer som våldtar och kriminalitet som ökar”. Jag mår illa. På riktigt. Han är långtifrån ensam. Tyvärr. Ser han inte? Ser han inte vad som händer? Var är empatin?
Tänk om det vore dina barn? Skulle du stanna kvar i Syrien? Eller skulle du göra allt i din makt för att fly, ge dina barn en chans. Var är empatin?
Hur kan man inte bli berörd av Alans, och många andra barns öde?

Bilderna från stängslen. Ungern. Tårgas sprutas mot spädbarn i sina utmattade föräldrars armar. Ni får inte komma hit, ge er iväg. Ändå, samma visa. Var är empatin?
“Vi måste ta hand om våra egna” “vi har inte råd” “de har mobiltelefoner, kolla vad rika de är”. De flyr inte från fattigdom! De flyr från krig och terror!
Barnen och deras familjer når Sverige, äntligen trygghet. Nej, asylboendena attackeras, bränns ner. Människorna hotas, spottas på. Var är empatin?

Många som hatar dessa barn och deras föräldrar, har egna barn. Det finns många ord att beskriva detta, ett av dem är: “rasism”. Men det vill de inte själva kännas vid. De är “Sverigevänner” som inte känner empati för barn födda utanför landet mellanmjölk. Själva bryr de sig plötsligt om hemlösa, “sina egna”, och skyller allt på “PK-eliten”.
“Öppna dina ögon”! Skriver de till mig. Mina ögon är öppna, jag ser barnen.

Jag nattar återigen min 4-åring, med saga och sång, känner stor tacksamhet och kärlek, men också sorg för de barn som somnar rädda och kalla, både i landet mellanmjölk och utanför.
Fb-mannen nattar också barn, men jag betvivlar att han ägnar flyktingbarnen en enda tanke.
Det finns ingenting som skrämmer mig mer än människor med brist på empati. Ingenting.
Öppna era hjärtan.

Men det får man väl inte säga i det här landet längre.

 

//Mrs X