Världen står inte still för varken mig eller Måns Zelmerlöw

1928 öppnades den första telefonlinjen mellan Sverige och USA. På den tiden var det en koppartråd och genom denna ledning kunde man sedan höra den amerikanska rösten hela vägen till Sverige. År 2016 är hela Atlanten ett hav av spaghetti med fibertrådar som knyter samman Europa och Amerika och numera kan man skicka hela uppslagsverk av information mellan kontinenterna på bara någon sekund. Utvecklingen går allt mer accelererande fort.

Klockan var runt halv sju på kvällen för några dagar sedan och jag satt som åhörare i ett budgetmöte på jobbet. Rad efter rad lästes upp i en Excelfil och jämfördes sedan mot en annan. Denna månadsaktivitet som förvisso är extremt viktig kändes för dagen som allt annat än lockande. Ute lyste solen så där ljuvligt somrigt, och längtan ut genom dörren var lika stark som ett barn har på skolavslutningen. Telefonen piper plötsligt till och min svenska kollega frågar om vi hinner med en kaffe innan han går hem för dagen, varpå jag svarar att jag inte hinner, fast i detta träsk av ekonomirader ibland utan mening och innebörd.
Jag vet inte hur det gick till, men denna aftonen fick jag nog av jobbet. Med en stark längtan ut till sommaren så slog jag plötsligt igen datorn, log mot min chef och sa “I have to go” och svarade min kollega att vi syns alldeles strax. Bara några minuter senare satt vi på en bar bara några kvarter bort och tog en kall öl och njöt av livet i Italien – något som ibland känns så långt borta, fast jag är så nära. När ekorrhjulet snurrar på mitt i veckorna missar jag ibland att leva, fångad av min roll och dedikering till arbetet – en egenskap som säkert är bra men ibland bara blir för mycket.

Det spontana hoppet mot friheten denna afton kom sedan att bli en helkväll med många skratt och god mat i en skön värme. Likt vanligt så diskuterar man mycket under en helkväll och ett ämne som dök upp under alla konversationer är hur man själv slåss inombords när man vill ändra åsikt om något man känt starkt för. Eller kanske hur man med tid bara ändrar åsikt, fast man själv egentligen aldrig tagit något “medvetet beslut” i frågan.
Av någon anledning kom vi in på Eurovision Song Contest – Europas släktträff i TV – om det inte handlar om sport förstås. Under diskussionen slängde jag ur mig att “jo men du vet – Måns Zelmerlöf var riktigt bra” och hans nya musik “är minsann inte alls så dålig”. Vi skrattade lite båda två när jag sa det – för det är nämligen inte manligt att säga att just Måns är bra, och att denna lilla flickidol faktiskt kan prestera på topp och göra även en svensk man stolt. Jag fick lite mothugg när mina “grodor” flög ur mig – och som kollegan sa “man verkar ju lite fjollig när man säger så”.

Jag vidhöll mitt resonemang att Måns, faktiskt, är bra, och att allt inte är AC/DC, Rammstein, eller Wasp. Måns, som “slog igenom” i Idol år 2005 har utvecklats ordentligt som artist och människa, och sannolikt även fått ett bra nätverk runt sig som hjälper till med stil, produktion, låtval, och allt annat som gör paketet “Måns” till den han är idag. I strax över 10 år har han utvecklats och är idag en fullgod artist och har gjort enorma framsteg, och det är lätt att glömma bort att en person ändras under så lång tid. Vem var man själv för mer än 10 år sedan och är man samma person idag? Men framför allt tänker jag även på hur mycket det betyder att ha ett bra nätverk runt sin egna person – något man omöjligen kan ha i yngre år, och att detta nätverk faktiskt är en stor del av det man senare kallar “erfarenhet”.

Igår torsdag var det Italiens nationaldag, och det var uppenbart när vi lämnade arbetet i onsdags kväll att alla även kommer vara “lediga” eller “jobba hemifrån” på fredag. Torsdagen blev en skön ledig dag som på något sätt blev mer avkopplande än tänkt då vädret råkade bli dåligt och nederbörd föll under större delar av dagen, varpå inomhus tid med TV, Espresso och en filt kändes helt OK. På kvällen kom så solen fram och jag fick ett ryck att köra ner till Roms flygplats Fiumicino då området där runt omkring är väldigt fint, trots all flygfart. Jag fångade några kort längs start och landningsbanorna och drog mig senare ner mot stranden för att hitta något enkelt att äta och se solen falla ner bakom havet i den sköna kvällsluften.
När jag så lämnar denna mäklartrevliga ort så ser jag två fullvuxna män gåendes på trottoaren och håller varandra i hand och ser så där kärleksfulla ut. Anledningen att mina ögon dras till dem är för att en av dem bär en hatt med svenska flaggan på, och den andra har en hatt med den italienska. Båda länder som firar nationaldagar inom loppet av några dagar.

Det tyska stålet navigerar så vidare i den blå timmen på väg mot hemmet och jag accepterar att även mycket har förändrats inom mig den senaste 10 åren. För ett decennium sedan hade jag säkert tänkt att “de får göra vad de vill, bara de inte rör mig”, till att för några år sedan tänka “alla får väl älska vem man vill” tills nu igår kväll när nästa insikt kommer – jag varken “reagerar” eller “tycker något” när jag ser två män som håller hand, kärleksfullt. Det är en vardagsföreteelse precis som alla andra, och inget att lyfta på ögonbrynen för.
Hattarna däremot – de var lite roliga.
1928 kunde man ringa till USA och sedan dess har utvecklingen gått rasande fort. Men även för mig, Måns, och säkert även Dig – har det hänt väldigt mycket bara de senaste åren.
Världen står verkligen inte stilla – och så ej heller varken Du eller jag.

signeratfjaderpenna 

 

 

 

 

// Världen Som Arbetsfält

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *