Slaget i baren

Igår kväll satt jag på en hyggligt ny bar på flygplatsen i Montreal. Det var någon timme kvar innan det var dags att lyfta och jag tänkte ta mig lite mer ”riktig” mat än det man får på flyget. Jag brukar göra så när möjlighet ges, eftersom jag tycker stöket med allt spring på flyget mest är jobbigt, och stör den vilan som man så väl behöver för att ha energi när man kommer fram. Strax efter att jag har beställt min mat och dricka märker jag att allt inte står rätt till. I baren finns det tre stycken bartenders och de småknuffas lite som småbarn gör ibland. Runt baren sitter väl ett femtontal gäster och när jag väntar på maten är det uppenbart att gästerna följer dessa ”bartenders” när de häller upp dricka och försöker göra sitt jobb.
Jag lär mig tidigt, av deras ganska höga skitsnack, där bakom disken, att de idag har ett nytt system för hur kunder, och därmed den viktiga dricksen skall fördelas. Tidigare har baren varit uppdelad i tre sektioner där varje bartender har haft sin del, men eftersom distributionen av gäster alltid blivit ojämnt fördelad mellan de olika sektionerna så har man nu bestämt sig för ett nytt system, nämligen att man i turordning, allt eftersom kunder sätter sig, blir tilldelad en gäst.

Ganska snart uppstår konflikter när man t ex inte kan bestämma sig för om folk är i sällskap eller inte, och de börjar bråka verbalt om vem som skall ta beställning, leverera dricka och mat, och sedan ta betalt. Medan de tre står och tjafsar med varandra om vems kund det är, får så kunden nog, ställer sig upp och går. För någon dricka blev det inte. Och så upprepas det, gång efter annan.
Förutom att servera oss kunder i baren har dessa bartenders även i uppgift att förse de som serverar dricka vid borden. Bongarna kommer in i jämn takt, men då mina bartenders är för upptagna med att fördela gästerna mellan sig, så glöms de bort, och mina bartenders hamnar snart i konflikt med övrig personal på restaurangen som inte får dricka till sina gäster, och det blir allt mer högljutt och dålig stämning på denna plats som skall ha en positiv och skön känsla. En olustig och tryckt stämning råder.

När så en servitör inte fått dricka på femton minuter, och hans större sällskap på ett tiotal personer lämnar sitt bord, då brister det och han skriker rakt ut mot de som arbetar i baren. En i baren blir riktigt upprörd och skriker minsann tillbaka, och nu råder det världskrig. De kan nämligen inte enas om vilket språk de skall bråka på, den ena vill bråka på engelska, medan den andra vill bråka på franska. Vi är trots allt i Quebec. Alla gäster är nu väl medvetna om att här råder upprorstillstånd, och fler och fler gäster reser sig och lämnar. Bredvid mig sätter sig så en ny gäst som inte uppmärksammat vad som händer, och innan jag hinner avråda honom från att beställa en kall öl så är ordern lagd. Nu blev det så oturligt att det blev fel bartender som tog ordern, och själva ordningsföljden på kunderna blev därmed fel. Kunden, som bara verkar göra ett snabbt stopp ber om notan direkt, varpå han får den slängd framför sig. Sju dollar är det, PLUS dricks minsann, som bartendern gör väldigt tydligt. För SERVICEN.

Vi andra gäster skrattar lite och tänker ”vilken service?” Kunden lämnar ingen dricks, och sveper sin öl snabbt innan han lämnar mot sitt flyg. Nu blir det handgemäng i baren eftersom fel bartender tog ordern, och till råga på allt inte fick någon dricks att lämna över. Hovmästaren i restaurangen har nu fått nog, och tillsammans med 2 poliser hon fått tag på i terminalen som beskydd så rusar denna kvinna, blott 45 kg tung fram, och skäller ut alla i baren efter noter. De tre männen, avfärdar henne och hennes kroppsvikt, och gör tydligt att de på inget sätt bryr sig om vad hon säger, och att de tänker jobba klart sitt skift, innan de går hem och kanske inte är välkomna tillbaka till jobbet dagen efter.

Den dåliga stämningen har nu övergått i någon typ av underhållningsvärde för oss andra. Sandlådekriget mellan dessa tre bartendrar, som på liten yta försöker undvika varandra, blommar nu för fullt. Det blir dags för mig att gå och det är boarding om 10 minuter. Jag ber om min nota, från samma person som tog min order, men sedan tydligt meddelat att han ”glömt bort mig” när jag inte fick min mat. Nu avkräver han mig på både nota och dricks. ”Don’t forget the tip, Sir”.
Jag ställer mig upp, väldigt lugnt och tydligt. Tittar honom rakt i ögonen. Blicken jag ger påminner om den min fru ibland ger mig för att tydligt visa att jag gjort fel.
”Sir – I refuse to pay for both my drinks, the food I did not get, and the service that was not provided. This is the worst bar I have visited in my life, and you and your colleagues should be ashamed of yourselves and the ‘professional’ service you provide.”
Detta är första gången under denna halvtimman en kund säger åt honom, och denna gången verkar han faktiskt lyssna.
”I would suggest that the three of you get your act together and start to behave like adults. If not, I would suggest you go home.”Han avbryter mig och säger ”well fine, you don’t have to tip”.
Jag tittar på honom, lite obehagligt länge tills han slutligen vänder bort blicken, och nu tittar de sista kvarvarande gästerna på mig och honom för att se vad som skall hända. Jag tror jag ställer till en ”scen”.

Jag vänder mig till publiken, och ber dem vänligt men med bestämd ton att resa sig och lämna detta inferno av dålig service och småbarn som inte har vanligt folkvett. Först händer ingenting, men efter några långa sekunder ställer sig en upp, två upp, och slutligen alla, inklusive de i restaurangen, och ger mig en applåd och alla lämnar detta vanskötta ställe och låter mat och dricka stå kvar. Det känns lite som en amerikansk film.

När jag så går mot flyget, med en bar och restaurang bakom mig som snabbt töms på folk, likt en badstrand där åskregnet kommer, så kommer det en sådan där bra känsla i magen, och när jag sedan får bespisning på flyget efter en utebliven servering i baren så känns det ännu bättre. Här bemöts jag nämligen som en kund, får god mat, och tillsammans med filmen som visas blir det en skön stund trots allt. Men så åker jag ju med Lufthansa också.
Som Kerker brukar säga: Är det tyskt, då är det bra.

signeratfjaderpenna// Världen Som Arbetsfält

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Fadder utan mellanhänder

På senare tid har tanken på att vara fadder åt någon behövande mognat hos mig av flera anledningar. Jag har personligen lite svårt för ”humorgalan” och liknande arrangemang i Sverige där man via galor (och titta på tv) samlar in pengar till någon organisation som sedan skall fördela ut medlen enligt tycke och smak. Inte sällan hör man hur pengar förskingras och organisationen, likt politiker, har glömt bort varför de finns – nämligen för andra och inte för sig själva. Att dessutom koppla ihop det med ”humor” tycker jag är väl långsökt. Galor blir väldigt opersonligt för mig även om jag inte tvivlar på att insamlingen kommer till nytta för många individer på något sätt.
För mig har det nog istället varit viktigt att veta var pengarna tar vägen, kontrollera hela kedjan och känna att jag gör nytta för en individ och kan följa hur deras liv utvecklar sig.
Det kanske starkaste argumentet för mig personligen att ge mig in i fadder-världen är att jag först nu känner mig intellektuellt mogen att hjälpa någon annan individ mer ”regelbundet” än att bara slänga ett mynt i en nästan tom mössa, vandra vidare i livet och därmed ignorera ett levnadsöde.

Detta året har jag ett litet fotoprojekt i norra Vietnam där jag besöker en familj uppe i bergen en bit öster om Hanoi. Platsen, som ligger ganska svårtillgängligt, når man först efter flera timmar i bil på vägar som blir allt mindre ju längre resan fortgår, för att sedan fortsätta på motorcykel när vägen blir för smal, och det hela avslutas till fots för att ta sig fram till den lilla byn där uppe mellan bergen – långt bort från det vi kallar modern civilisation. Här lever man väldigt enkelt på sitt jordbruk och äter bara det man själv producerar samt idkar byteshandel med andra bönder i sin närhet. Det ris som man inte äter upp själv säljer man på marknaden, för att på så sätt få lite pengar till kläder, ström och nödvändig bensin till mopeden.

Medelinkomsten i Hanoiområdet är drygt 1200 kr i månaden, men där uppe i bergen är det nog inte mer än hälften. I familjens hus finns bara ett par strömuttag som används sparsamt till riskokaren och en lampa när mörkret faller på. De svalkande dryckerna i form av flaskvatten och en kall öl är bara tillgängliga när västerlänningar är på besök då kylskåpet i normala fall är avstängt eftersom familjen inte har råd med någon av dessa två delikatesser i form av dryck. Än mindre kostnaden för att hålla ett kallt skåp igång. Familjen dricker nästan enbart the då man kan ta det porlande vattnet som rinner ner från bergstoppen och koka bort eventuella bakterier. På kvällen rensar de vuxna ur kroppen lite extra med det hemgjorda risbrännvinet tillsammans med måltiden som ofta är delikat och färsk – här kommer nämligen allt från den egna gården utan tillsatser.
Även om livet är enkelt där uppe i byn slås jag av hur alla, till ytan, verkar må så bra. Man skrattar, är gästvänliga och tar livet i sin egna takt med lite vattenpipa och siesta på dagen när hettan är som värst.Med mina två resor till Vietnam i år har jag byggt någon form av relation med en fantastisk familj som kanske inte lever i fattigdom på det sättet att de svälter – men likväl har de inte något lyxliv och de får kämpa för att de två barnen skall få gå i skola, ha tillräckligt med kläder, och kunna känna trygghet i vardagen.

I hushållet hjälper alla till, och här finns ingen TV, radio, eller annat media som påverkar deras dag. Istället lever man nog ett ganska lyckligt liv, utan att känna till vad som händer i omvärlden, eller sakna den moderna teknik vi använder varje dag. Drömmarna här i familjen handlar nog inte om ett nytt hus, en ny bil, eller en semester på Mallorca, utan om att barnen skall få en bra uppväxt, ha mat för dagen, och att man kanske ska kunna köpa nya kläder inför hösten. Likt alla familjer så har de självklart även sina problem och säkert ofta kopplat till hur skörden blir, hur ont man får i ryggen av att ligga i risfälten dagarna i ända, och osäkerheten om de har råd att köpa en ny skolbok till barnen nästa månad. Konkurrensen från modernare risodlingar i USA och Europa är nog också ett orosmoment, även om familjen kanske inte riktigt ser det på det sättet utan mest undrar varför de varje år säljer mindre ris, till ett allt billigare pris.

Under min senaste resa så gick det inte att missförstå hur fantastiskt glada barnen var när de fick leka med oss svenskar, låna en Ipad som de aldrig tidigare fått hålla i sitt liv, och hur gärna de ville lära sig prata svenska och i retur lära oss deras språk. Varje kväll när jag la mig inför natten i vår hydda, ofta tidigt runt kl 21 när solen gått ner, så tänkte jag på hur barnens framtid ser ut, vad de gör om 10 år, och hur deras egna drömmar ser ut när de sluter ögonen på kvällen.Väl hemma i Europa så började jag forska lite i hur man kan föra över pengar till familjen och hur man egentligen skickar vanlig post till deras hem som saknar en brevlåda, och om det i överhuvudtaget är möjligt att hjälpa dem på ett bra sätt utan mellanhänder för att vara säker på att omtanken går fram hela vägen. Inte bara som en tillfällig insats, utan att på något sätt uppnå en regelbundenhet i mitt tänkta engagemang, precis som räkningen från bensinbolaget varje månad.

Igår kväll kom så allt på plats och jag har nu en möjlig väg framåt vad gäller kommunikation och förmedling av ett litet stöd till familjens vardag. Mitt nästa steg är att med hjälp av en tolk göra det tydligt för föräldrarna att vår familjs insats skall gå till att hjälpa deras barn till en bättre uppväxt och en bättre skolgång och att föräldrarna på bästa sätt får bestämma hur det skall gå till. Mot slutet av augusti skall jag, om allt går som tänkt, återigen besöka Vietnam och se hur risfälten blommar och har skiftat från en intensiv grön färg till en härligt lysande gul. Då hoppas jag få se om processen fungerar och kan bli permanent. Denna gången skall jag även försöka ta med mig någon modernare telefon eller Ipad så att barnen kan fortsätta spela datorspel, enda skillnaden är att denna gången tar jag inte med paddan hem, utan lämnar kvar den fylld med bra program för att spela, lära sig engelska, och kanske lite annat matnyttigt som inte kräver att man är online hela tiden, då access till internet i princip saknas i området. Att jag sedan bara lyckades lära familjen begränsad svenska får jag nog justera. Det är nämligen inte rimligt att hela byn numera sjunger ”Helan Går” med sådan självsäkerhet och glädje när de tar kvälls-supen i form av det hemgjorda risbrännvinet. Men i gengäld kanske jag sjunger ”Mot, hai, ba, YO!” när Midsommar kommer till Sverige om någon månad.

Nu ser jag fram emot att brygga ihop min egna familj med denna härliga familj i Vietnam och förhoppningsvis göra något gott för oss alla. Jag hoppas det går vägen. Jag har som vanligt ingen färdig plan, bara en varm och god tanke som behöver utvecklas.

signerat penna//Världen Som Arbetsfält

Lämna kommentar Dela inlägget:

Jag kände mig som en spetälsk

I början av året flög jag till Vietnam som en del av ett fotoprojekt jag just nu arbetar med. Det var en fantastisk, spännande och till viss del väldigt omtumlande resa där jag själv sattes på prov på många sätt på ett personligt plan. Att åka iväg helt själv till landsbygden i Vietnam för med sig lite utmaningar och är att stiga ut i okänd terräng ordentligt.

Några dagar efter att jag kommit hem till Europa så visade det sig att jag, efter många år av tacksam hälsa och förskonad från allt vad sjukdomar heter, faktiskt blivit sjuk. Under i princip hela mitt liv har jag varit förskonad från sjukdomar, haft en väldigt stabil ”mage” och i princip bara drabbats av någon förkylning ibland. En förkylning som oftast gått över efter en god natts sömn. För mig, lite av ett personligt mirakel. Uppväxt med många yngre syskon där bakteriefloran totalt sett i familjen säkert var lika stark som Magnus Samuelsson och lika kraftfull som en skattehöjning på bensin av MP, så har jag inbillat mig att jag tillsammans med min röda hårfärg (och därmed tillhörande något starkare immunförsvar) samt mitt globala leverne helt enkelt utvecklat ett starkare immunförsvar då jag utsetts för den mesta skiten som finns. Det är säkert inte en helt vetenskaplig slutsats – men ändå – den är min.

En natt hemma i Italien så kom sjukdomen ganska raskt med frossa, feber och förtvivlad sömnlöshet. Jag minns att jag frös så mycket att jag tog på mig extra varma kläder jag tidigare kommit över inför min Vietnamresa, innan jag försökte somna igen. Febern växte sig stark och hela kroppen gjorde ont, på ett mekaniskt sätt. En känsla och värk jag bara haft i yngre år när jag tränade betydligt mer än vad jag gör idag.
Något dygn senare står jag där i badrummet och noterar utslag över hela bålen – ingen trevlig syn och tanken ”jag ser ut som en jävla spetälsk” gick igenom mitt huvud. Jag Googlar lite och hittar ”Nässelfeber” – vilket verkar stämmer in ganska bra på mina symptom. Febern är nu konstant och ganska hög, och fast jag inte känner mig sjuk på ett sätt som gör att jag måste sova eller ”ta det lugnt”, så bestämmer jag mig nu för att arbeta hemifrån. Dagarna går och utslagen blir bara värre och värre innan det tillslut stabiliseras. Med hjälp av bilder från mobilkameran tar jag så min fru till hjälp som ”privatdoktor” hemma i Sverige. Ganska snart blir det tydligt, och i princip bortom allt rimligt tvivel, att utslagen inte kom från den syntetiska tröjan jag haft på mig där i den sömnlösa sängen för att behålla värmen, eller berodde på Nässelfeber, utan från en sjukdom som heter Bältros.
Bältros är en vuxensjukdom som har sitt ursprung i samma virus som orsakar vattkoppor. När vattkoppor går över i unga år, så lägger sig viruset latent i ryggen och kan under speciella omständigheter återigen aktiveras. Man kan vara fysiskt nedsatt, stöta på något ämne som kroppen reagerar på, eller utsattas för någon störning kroppen inte är van vid. Det som händer då är att viruset aktiveras, och man får en version av ”vuxen vattkoppor” som sprider sig från ryggraden, längs ena sidan, och upp över magen – som en halvcirkel. Därav namnet BÄLT-ros. De som haft vattkoppor är immuna mot bältros, så länge det inte är deras egna virus som återigen aktiveras, likt mitt. Därmed är smittrisken väldigt låg och kan kan egentligen bara smitta dem som inte haft vattkoppor, varpå man skall undvika yngre barn.

Förutom utslagen så får man ordentlig smärta i kroppen då nerverna störs av sjukdomen, och detta upplevde jag mycket jobbigare än själva utslagen, som även om de kliade lätt, försvann efter drygt 14 dagar. Att sitta, stå, och ligga ner – allt gör ont. Nu några månader senare har smärtan nästan försvunnit och jag börjar äntligen känna mig helt frisk.
Som en extra försäkring att jag och Linda ställt rätt diagnos med hjälp av Google och pluggat på ordentligt om sjukdomen, så använde jag mobil-applikationen ”KRY” istället för att gå till en italiensk doktor. Med hjälp av appen bokade jag en läkartid, och via telefonen så hade jag så en videokonferens med en svensk läkare som tittade på utslag och bekräftade vad vi misstänkte. När jag pratar med läkaren så inser jag att både jag och min fru, i alla fall på ett ytligt plan, kunde mycket mer om Bältros än vad läkaren kunde i just den videokonferensen – vi hade ju trots allt läst igenom trettioelva artiklar på sexton sajter om sjukdomen de senaste dagarna. Men visst var det ändå skönt när läkaren sa: ”Du har rätt, utslagen är borta om några dagar, smärtan kommer hålla i ett tag till, det smittar inte längre, och snart är allt bra, det finns inget vi kan göra”.

Om några veckor går resa nummer två till Vietnam, nu med ett helt annat självförtroende och förhoppningsvis lite bättre väder ur fotosynpunkt. Jag är ordentligt taggad, och denna gången kan inget gå fel. Även om ovan ämne kanske i viss mån är ganska ”personligt”, så tycker jag ändå att det är en intressant sjukdom på många sätt och hur kroppen kan lagra virus under många många år innan det återigen aktiveras. Applikationen KRY är även den en extra trygghet, baserad i Sverige, där ute i världen. Numera lika självklart att ha i mobilen som telefonnumret till SOS International.
Jag funderar lite på vilka möjligheter barnen på bilden från Vietnam har att ställa diagnos via nätet eller en trovärdig mobilapplikation med en läkare på andra sidan. Även fast jag inte kan svaret på den frågan – så känner jag mig som medmänniska glad över att även utvecklingen i Vietnam går framåt och att mobilnäten här uppe i Bergen där fotona togs, långt från stadskärnan, byggs ut i en rask takt.
Visst är det ibland fantastiskt hur människor bara kan se det negativa i mobilmaster och dess ”farliga” strålning, men aldrig ser det positiva som uppväger – likt en läkare – en möjlighet att nå omvärlden – och en utbildning som kanske inte är möjlig annars. En modern digital tjänst som säkert räddar tusentals varje år.

signerat penna

// Världen Som Arbetsfält

Lämna kommentar Dela inlägget:

Rädslan för terrorism

I viss mån har vårt samhälle alltid varit farligt. Min farmor brukade alltid säga till mig att” titta åt båda hållen” innan jag gick över vägen, och med den invanda meningen fortsatte hon att säga så regelbundet fast jag med råge passerat 20 års strecket. Vivan som min farmor hette, eller om det nu var Wivianne, var nästan omänskligt rädd för mörkret också, och allt farligt som kom fram i stadskärnan vid denna tidpunkten – för det hade hon hört på TV och det var därför självklart säkrast att vara hemma när mörkrets timme så anlände under den tidiga kvällen.

Vårt svenska samhälle, ett av de säkraste i världen, är ju i mångt mycket mycket uppbyggt på just rädslor för att något skall hända, och det är en stor del av vår ekonomi. Vi köper hjälmar, vi betalar dyra försäkringar, män undviker i allt större grad att röka, och vi håller oss gärna innanför den trygga boxen, då det okända utanför kan vara farligt. Mycket av media och hela deras ekonomi går ut på att det skall hända något dåligt i världen, så man har något att skriva om. Bra nyheter väcker sällan samma engagemang hos folk, utan istället kanske missunsamhet eller avundsjuka – och det är inget folk vill läsa om – om det inte är Se & Hör förstås vars hela syfte är att hitta konflikter som inte finns.

Om några timmar skall jag flyga hem till Sverige från Fiumicino i Rom med SAS. En Airbus A320, om jag gör en kalkylerad gissning, skall ta mig ca 200 mil norrut till Köpenhamn och även om SAS inte är mitt favorit flygbolag så känns det tryggt att åka med en svensk transportör. När jag nu läser om de fasansfulla bombningarna i Bryssel påverkar det mig om jag skall vara ärlig. Inte på det sättet att jag blir rädd för att röra på mig i världen – men jag blir helt klart mer vaksam och det är en känsla som blivit allt starkare senaste åren. Kanske har det att göra med ett högre grad av förstånd, kanske handlar det om att jag nu har en härlig familj jag är rädd om, eller så handlar det om att världen faktiskt är lite farligare nu, än innan, för oss västerlänningar.

#För en tid sedan var jag i New York och besökte Times Square. Överallt fanns det poliser och ”Anti Terrorism Forces”. Efter en kort stund kände jag att platsen, trots alla övervakning, inte kändes värd den risken det innebär att vara där, så jag avvek och gjorde något annat istället. Jag har sett stället innan, och även om blinkande neon skyltar kan vara maffigt, så undviker jag gärna en så riskfylld plats.

#Varje söndag pratar Påven ett par kilometer ner för backen vid Vatikan Staten. Det är på något sätt en fantastiskt fridfull miljö med turister från hela världen – men jag försöker ofta stå längs någon kant och inte mitt i folkhavet. Jag tror inte ens terrorister skulle välja ut Vatikanen som ett terroristmål, men en omöjlighet är det verkligen inte.

#För inte så länge sedan besökte jag ett av världens ”coolaste” data center kallat Switch SuperNap i Las Vegas som ser ut som en Hollywood film. När vi tar vår rundvandring så går det en vakt bakom oss, som med en biffig attityd tuffat till sig lite med skyddsväst och automatkarbin och ser ut som Anders Behring Breivik. Jag kan inte säga att han gjorde att jag kände mig mer säker, snarare tvärtom, att ge bössor till människor som ser ut som de käkat anabola kan inte vara lämpligt.

#Även om jag känner mig väldigt säker när jag väl är ombord på ett flygplan, helst ett europeisk sådant, så gillar jag inte att flyga över länder som Afganistan, Pakistan, Iran och Irak. Många flygrutter går nu andra vägar när man skall till Orienten, men en del snålare bolag väljer kortaste flygvägen och en oro infinner sig alltid i magen när man passerar högt över dessa områden. Det är inte bara risken att bli nerskjuten, men även den obekväma situationen som skulle uppstå ifall vi skulle vara tvungna att nödlanda av någon orsak.

#London. Allt med London känns farligt ur terroristsynpunkt. Jag vet inte riktigt varför jag har den känslan, men den är där hela tiden. Kanske beror det på alla kameror, säkerligen världens mest övervakade stad. Kanske beror det på att det är väldigt trångt och att man alltid trängs med andra – var man än är. Kanske beror det på brittisk ”Empirepolitik”, där man gör sig lite stöddigare än man kanske borde vara.

I mångt och mycket är risken att råka ut för ett ”attentat” istället för ett mycket vanligare våldsbrott av en full man på gatan väldigt liten givetvis. Men när jag står där på flygplatsen senare idag och väntar på resan hem till min familj så kommer jag, rationellt eller inte, tänka på vad som hänt i Bryssel. Det är nog så jag fungerar, likt många andra människor.
Men den lilla rädsla som sitter där på ena axeln och ber mig hålla uppsikt över vad som händer runt omkring mig, och uppmanar mig att ta kloka beslut, skall aldrig få ta så mycket kontroll av mitt liv att jag börjar låsa in mig och slutar uppleva.
Eller som det välkända talesättet säger; you have nothing to fear, but fear itself.

signerat penna

 

 

 

 

 

                                                                                                                                               // Världen Som Arbetsfält

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Ett ljuvt sätt att vinna över den bittra danska kärringen

Det finns få människor som är lika äckliga som tandläkare. De har någon typ av vit rock som förklädnad för att få dig att tro att deras syfte är att hjälpa dig som patient, och det må kanske bli slutresultatet om man har tur – men vägen dit är alltid i form av en sadistisk lek från deras sida där de ibland lurar i dig ”bedövningsmedel” och sedan stoppar in fler grejer i munnen än du kan räkna till, och följer upp med frågan ”gör det ont?” samtidigt som vatten, saliv och blandad metall och plast i munnen tar all plats och du är oförmögen att svara samtidigt som den där sugen låter förfärligt. Gurrrrrgglllr är det enda svaret man kan producera när de så sitter där, med borren i ett fast grepp redo att gå till attack.

En annan yrkesgrupp som blir lika glada när de ”servar kommun-medborgarna” och ”bara följer reglerna” är givetvis parkeringsvakterna som känner den där extra njutningen när de sätter lappen på vindrutan med ett fast handslag. De inbillar oss att det är för ”allas säkerhet” – och för att staden ska vara “framkomlig” – vilket t ex är direkt löjeväckande i min hemstad om man jämför med vilken sydeuropeisk stad som helst där man kan parkera på betydligt fler ställen men ändå ”komma fram”. 600 spänn – rakt in i kommunkassan, tillika det stora svarta hålet, halleluja!

Idag stötte jag på en tredje grupp av sådana människor som jag helst vill skicka rakt ner till någon fransk bilfabrik – en miljö där dåliga prestationer är vardag – nämligen de som älskar att väga väskor, och sedan anmärka när de väger lite för mycket. Det går inte ta miste på deras känsla av belåtenhet när de äntligen får visa någon typ av makt och blir viktiga i samhället i skydd av sin uniform bakom ett högt skrivbord. Med reglementet som ursäkt, precis som Herr Larsson i Repmånad, så antar de en ton som är direkt otrevlig och oförskämd. Är man dessutom 50+ och “Dansk Kärring” som bräker så där som bara de kan, efter lördagens Tuborg öldrickande, och huvudvärken gör sig påmind, då kan du ge dig på att lyckan är total denna arbetsdagen när de så kan skälla ut de som betalar deras lön.

Så där stod jag idag, +1 kg, och i sak inget att argumentera om. Jag har klarat mig 9 av 11 flygningar i veckan, och jag är inte förvånad att jag blir satt på plats av världens mest otrevliga personal – den ständigt strejkande danska personalen på Kastrup. Väskan skulle checkas in, så var det med det, och det hade hon bestämt sig för. Det syntes i hennes ögon, hördes på hennes röst, och hela hennes väsen gjorde gällande att denna dragkampen skulle hon vinna. Hennes ögon och blick sökte sympati hos kollegorna runt omkring, samtidigt som hon med sitt kroppsspråk gjorde tydligt för mig att det inte skulle tjäna till att “käbbla” – som Löfven skulle uttrycka det.

När jag så skred till förhandlingsbordet så tyckte hon givetvis att jag var extremt jobbig. Det var ju en kort kö bakom (dvs fler offer), och enbart när det gäller bygglov får man överklaga i absurdum. Men efter ett kort samtal lovade hon att “göra mig en tjänst” och ringa Lufthansas ”Supervisor” på flygplatsen, för att fråga ”å mina vägnar” om ett undantag kunde vara på sin plats. Det var ett helt fantastiskt samtal där hon självklart inte alls företrädde mig, eller på ett ödmjuk sätt ställde en fråga om man kunde göra ett undantag då väskan i princip bara innehöll elektronik som inte var lämplig att checka in. I telefonen så pratar hon så med dansk grötig röst i fasett:
”JAG HAR EN PASSAGERARE SOM VÄGRAR LÅTA MIG CHECKA IN VÄSKAN – OCH HAN HAR 1 KG FÖR MYCKET, OCH DET ÄR EMOT REGLEMENTET – OCH DET UTGÖR EN STOR FARA! VAD GÖR JAG? DET ÄR PÅ DITT ANSVAR OM NÅGOT HÄNDER.”

Det är väl ganska troligt att personen i den andra änden av telefonen, “supervisorn”, även om han i början av sin karriär inom nuvarande tjänst visade tecken till tålamod och utrymme för undantag, är lika trött på denna kärring till incheckningspersonal som jag redan blivit på tre minuter, och avslutade så samtalet tämligen snabbt.

Nu var det ju inte så att min väska var för stor, eller innehöll något olämpligt, utan hela problemet var att den vägde 1 kg för mycket. Flygplanet kommer ju knappast väga mindre för att väskan numera ska gå i bagagerummet, och inget stoppar mig heller för att köpa 2 flaskor rödtjut på flygplatsen, som återigen skulle göra mitt totala handbagage för tungt. Nej, för den danska primadonnan med öllukt var detta bara en tävling i att vinna och se besvikelsen hos sin kund, som i hennes fall snarare var en fiende. Vad hon njöt. Precis som tandläkaren. Och parkeringsvakten.
Nåväl. Slaget är inte alltid förlorat, trots ett tillfälligt nederlag. Så även här.
Väskan åkte så iväg där på rullbandet vid incheckningen och jag ser drygt 45 minuters ansträngande väntetid på den när vi landar i Rom runt midnatt, innan den dyker upp på bagagebandet där igen. Rom har nämligen inte världens snabbaste bagagepersonal.

När jag passerar säkerhetskontrollen i Köpenhamn knyter jag näven i fickan och tänker ”det var väl själva fan”… Min plan tar form, likt Sickans i Jönssonligan.
Väl igenom säkerhetskontrollen går jag direkt ner till bagageutlämningen igen, går fram till ”SAS Lost Baggage” och ber dem ta fram min väska då jag säger att jag glömt ett batteri i den som består av litium. Stora litiumbatterier får normalt inte checkas in då de kan börja brinna, och där nere i bagageutrymmet varken ser man det eller kan stoppa det. Jag ber om ursäkt för att jag inte tänkt på det, och i all vänlighet hjälper de mig givetvis.

Några minuter senare kommer min väska tillbaka och i lugn och ro låtsas jag packa upp den och kika runt lite. När ingen ser, sliter jag bort bagagelappen – går ut från bagagehallen, och tar återigen rulltrappan upp och passerar säkerhetskontrollen en andra gång – denna gången med min väska och vetskapen att tanten i incheckningen inte har en aning om att den vinsten med 1-0, som hon tror var given, slutade med ett, faktiskt resultat, av 2-1 till mig.
Man ska aldrig ge sig.

signeratfjaderpenna

 

 

 

 

 

// Världen Som Arbetsfält

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

 

Viva la Revolucion

Om ni inte har märkt det så pågår just nu en revolution. Den har pågått i det stilla ett tag men accelererar just nu så sakta och har börjat påverka vårt trygga samhälle i Sverige och även i andra västländer.
Man läser ibland något i stil med ”De 85 rikaste äger lika mycket som halva jordens befolkning tillsammans”. Visst låter det otroligt? Men det blir ju så när man har kapital och gör vinst. Genom sin relativt nyvunna lilla rikedom, så är det enklare att öka den genom nya förvärv och engagemang jämfört med vad möjligheterna är för en fattig uteliggare som inte har några pengar alls. Med växande rikedom finns dessutom allt större möjligheter att skatteplanera och gömma de slantarna man skrapat ihop. Och slutligen, genom “arv” så kan de rika fortsätta att bli rikare, generation efter generation. Förut var det Kyrkan – nu är det Släkten.

Just nu är Donald Trump högaktuell. En diametral motsats men ändå helt lik vår egna helt förlorade man – Löfven. Han vill bygga en hög mur mot Mexiko för att se till att den ”hejdlösa” invandring som pågår till USA får ett slut – en gång för alla. Det amerikanska systemet, som idag till stor del är uppbyggt på en servicesektor där folk från Mexiko arbetar för en låg ersättning, har även det kommit till en smärt gräns då det snart inte längre är möjligt. Den rikare världen har helt enkelt inte längre “råd” att ta emot den fattigare världen utan att medelklassen börjar förlora i upplevd livskvalité och trygghet.

Samma sak pågår nu i Europa. Många säger entydigt och trångsynt att det enkom beror på det fruktansvärda kriget i Syrien, men faktum är, enligt officiell statistik, att bara 1/3 av de som tar sig till Sverige har någon form av anknytning till Syrien. Många kommer från andra länder som Afghanistan eller Somalia, men även från exempelvis statistiskt sätt rikare länder som Marocko. Utan att förringa flyktingar och deras behov av akut hjälp, så är givetvis en naturlig fråga varför de inte stannar i länderna de passerar på vägen till Sverige – är verkligen Österrike, Tyskland eller kanske Polen mindre säkra än vad vi är uppe i iskalla Sverige – Europas ändhållplats – eller erbjuder vi kanske något mer som lockar?
Det vi ser nu är en massiv folkvandring och dess accelererande hastighet. Allteftersom den fattigare världen har blir mer upplyst via media, Nokiamobiler och Internet, och de fattiga även fått det lite bättre, framför allt hälsomässigt med hjälp av sjukvård och vaccin, så vågar de ta steget. Med lite pengar i fickan, så söker de sig givetvis från deras fattigare hemstad till den rikare världen långt borta där man istället för att slåss om mat för dagen och kämpa om arbete som knappt finns, har hopp om en betydligt drägligare tillvaro.
Jag vågar även gissa att ”historierna” går hur bra deras vänner fått det i västlandet – och att den där drömmen de har under resan norrut bara blir starkare och starkare i deras huvud för varje steg de tar närmare sitt mål. Snart väntar inte bara en fantastisk natur, frihet, och ett system som är tryggt, utan givetvis en miljö där man inte behöver slåss för att överleva – en kunskap man sannolikt redan använt flera gånger i sitt liv. Om inte fysiskt – så säkert mentalt.

Revolutionen har nu börjat och även om det inte är medelklassen som ”ger sig på” de 85 rikaste i världen, så är det de fattigare som ”ger sig på” medelklassen. Det överflöd vi lever i och kämpat för i västvärlden genom bra reformer och ett tillsynes fredlig tillvaro med hjälp av demokrati skall nu fördelas på en större mängd människor, ofta från en fattig och outbildad bakgrund som varit väldigt konfliktfylld. Konflikter de tar med sig till vår trygga värld.
Hastigheten på hur folk rör sig är numera mest korrelerat till hur många båtar det finns, och hur snabbt den enskilda kan få loss pengar för den där så farliga och långa resan – som självklart är otroligt farlig. Dessa resor skulle jag även i vissa fall bekostas av oss själva, genom att vi hjälper deras anhöriga i Sverige, som sedan slussar vidare pengarna ner till tex Afrika. När den kritiska massan med släktingar har anlänt till Europa eller USA så ökar så chanserna och incitamenten att röra på sig norrut för de andra som är kvar, och detta pågår nu för fullt. Det är inte första gången i historien liknande folkvandringar skett – vi svenskar tog oss ju till Amerika inte minst.

För detta finns sannolikt ingen bra eller enkel lösning – vår värld kommer att förändras. Vi har själva ställt till det genom att inte hjälpa folk på plats på ett vettigt sätt, ha handelshinder i form av tullar som har gjort det billigare att sälja produkter från västvärlden än från fattiga länder, och genom att inte ha utbildat och hjälpa de fattiga länderna tillräckligt. Modern teknik och de pengar vi bidragit med har nu gjort det möjligt för den fattigare populationen att resa sig upp, och söka ett bättre liv – vilket de också börjat göra. Vem kan klandra dem?
Vår västvärld – som vi känner den idag – kommer sannolikt att se helt annorlunda ut om två generationer.
För detta går det inte att lasta någon – likt allt annat så strävar moder natur, och ytterst även vi människor, till att finna en balans. Tricket nu, är att få de andra 85 att hjälpa till de också.

Revolution?

signerat penna

 

                                                                                                                                                                                                                                                                                        // Världen Som Arbetsfält

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

 

Höghastighetsbanan – en otidsenlig felsatsning

I ett samhälle där ideologierna hos dem som är demokratiskt valda tyvärr ofta får övertag över vad som är praktiskt möjligt, ekonomiskt försvarbart eller helt tokigt behövs det en Mister Motvalls som väcker och påtalar det som är eller håller på att bli helt fel. Det är alltid kontroversiellt att ha en motsatt uppfattning, men ibland visar det sig att den motsatta uppfattningen var den som var helt rätt! I alla fall enligt Mister Motvalls.

 

Det står klart att den gamla felsatsningen Göta Kanal upprepar sig, vi håller på att göra samma misstag en gång till. Denna gång heter inte projektet Göta kanal, utan höghastighetsbanan. Ett jätteprojekt som beräknas kosta 2 miljarder kronor per banmil. Den höga kostnaden beror på att banan måste göras nästan rak, det måste vara flera meter mellan dubbelspåren, den måste göras markisolerad för tjälens skull, tunnlar måste byggas högre och vidare för tryckvågens skull och kraftöverföringen är av mycket dyrbar typ. Broar och även rälsen blir utsatta för svängningar i dessa höga hastigheter, som gör det hela extremt dyrt.

År 1808 lyckades en herre vid namn Baltzar von Platen få igenom ett beslut att bygga Sveriges största byggprojekt genom tiderna. 390 mil vattenväg tvärs genom Sverige. Detta skulle göras för att dels förkorta transporttiden runt Sverige, men även för att undvika den danska tullen för att passera Öresund. Den svenske kungen stödde projektet fullt ut och 1810 började man gräva. 58 000 soldater, ryska krigsfångar samt privata arbetare utförde tillsammans 7 miljoner 12 timmars dagsverken och 1832 kunde kanalen invigas efter att ha kostat i dagens penningvärde nästan 20 miljarder.
I början, under ett halvt sekel, gjorde Göta kanal stor nytta då man årligen transporterade c:a 100 000 ton på kanalen. År 1870 hade järnvägen kommit och i ett slag förlorade kanalen 80% av sin godsmängd till tågen, och ännu värre blev det senare när bussar, lastbilar och bilar tog över godsmängderna och persontrafiken.
Endast under första och andra världskrigen hade kanalen betydelse igen, eftersom de svenska kustvattnen var minerade. Idag har kanalen stor betydelse för de tio fartyg som trafikerar den med turister och alla fritidsbåtar som åker ”skilsmässodiket”. Ingen annan nytta finns idag eller kommer att finnas.

När man skall fundera över vad som gör höghastighetståg till ett alternativ, så har man följande kriterier att ta hänsyn till som påverkar:
Befolkningstäthet – Japan har höghastighetståg som fungerar alldeles ypperligt, men där är också oerhört befolkningstätt.
Topografin – ett slättland erbjuder goda förutsättningar för höghastighetståg, dessvärre är större delen av Sverige inget slättland.
Konkurrensen med andra transportsätt – i Sverige har vi ca 40 inrikeslinjer med flyg, och till Norrlandsstäderna finns knappast något annat alternativ söderifrån.
Politiska värderingar – detta är den största anledningen till att höghastighetstågen kan bli verklighet.

Att bygga denna tågbana kommer att bli ett ingrepp av stora mått, både för människor och djur. Många människor kommer att få egendom exproprierad, gårdar kommer att delas, och eftersom hela banan kommer att vara försedd med viltstängsel (en krock med en älg i 250 km/tim vore katastrofalt) kommer även viltet att påverkas. Om denna investering genomföres kommer inte pengar att räcka till nödvändigt underhåll av befintlig infrastruktur, som redan idag har stora behov och är sedan länge eftersatt. Om dessa pengar istället användes till att renovera såväl järnväg, vägar och flygplatser skulle betydligt flera, ja hela landet, få nytta och glädje av dem.
Höghastighetsbanan påstås vara färdigbyggd i bästa fall under 2020 talet. Vid den tiden tror jag utvecklingen av såväl miljöriktiga bilar som flygplan har kommit långt.
Redan nu kan man köpa vätgasbilar som bara släpper ut vatten som avgaser, ja man kan till och med dricka vattnet. Samma förhållande tror jag det blir med flyget, vi kommer att kunna flyga till Bromma, Arlanda, Kastrup och till någon stor flygplats ute i Europa även från små orter, bara man orkat göra en satsning på ett flygfält. Att kunna transportera sig säkert med familjen på ett upprustat vägnät åkande i en miljöriktig trafiksäker bil på en trafiksäker väg, ser jag heller inte som någon utopi om tio år. Förutsatt att pengarna till höghastighetsbanan istället destineras till dessa saker.

De befintliga järnvägarna, som ju har ett stort berättigande för det gods, och den lokaltrafik som passar på dessa, har ett jättebehov av medel till eftersatt renovering .
Att höja vägstandarden så att vi kan tillåta en högre bruttovikt på våra lastbilar, speciellt då skogstransporterna gör att vi kan tillgodoräkna oss stora vinster, såväl miljömässigt som kostnadsbesparande.
Ett höghastighetståg mellan Malmö och Stockholm kommer visserligen att gå fort, men har tyvärr inte många stopp på vägen och det kommer inte att vara många privat- eller familjeresenärer ombord på dessa tåg. Jag är helt övertygad att vi håller på att bygga en ny Göta kanal, med den skillnaden att vi inte kommer att kunna köra turister på den när den har blivit otidsenlig. Vilket jag är rädd att den är redan när den invigs.

signerat penna

 

 

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                           

// Mister Motvalls

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

 

Jag gör slut med TV-kanaler

Det finns en del verkligheter som är så långt ifrån vad jag förstår är begripligt att jag förundras, fast det händer ganska ofta och tillhör någon typ av vardag. Just nu är det exempelvis bråk om ett avtal mellan Telenor som via sina distributionskanaler inte längre sänder ”Discovery Networks” där Kanal5 och Kanal9 ingår. Man kommer helt enkelt inte överens om ett nytt kontrakt gällande sändningsrättigheter. Så långt är allt helt normalt – man kan inte alltid vara överens och vill en avtalspart höja priset – ja då ligger det lite på deras ansvar att det kanske blir konflikt. Alla är inte beredda att betala mer, oavsett om man får något typ av mervärde.
Det jag finner märkligt är hur massmedia älskar att skriva om denna lilla konflikt – till den grad att kriget i Syrien känns mycket mindre viktigt. Man intervjuar den ena parten, sen den andra, och så gottar man sig i var de olika parterna står och bygger upp en konflikt som kanske inte ens fanns från början. Än märkligare är det hur en del tv-konsumenter, om det nu är sant, ringer ner ”kundtjänst” hos de Telenor-ägda bolagen för att, hör och häpna, dessa sofftittarna har blivit av med några tv-kanaler.

“Katastrof”.

Att man kan vara så intresserad av tv-kanaler generellt, men av Sofias Änglar och b-kändisarna Filip och Fredrik specifikt, är för mig en gåta jag aldrig kommer finna en lösning på. Likt de som får en klurig gåta högst uppe i tornet i ett av de sämsta programmen år 2016 – ”Fångarna på Fortet” – står jag där med munnen öppet och funderar länge och väl, men känner mig vilse och saknar svar.
I min värld är tv-mediet via så kallade ”tv-kanaler” dött, och det var länge sedan jag tog fram en tryckt version av en kvällstidning och cirklade in hur kvällen skulle se ut längst bak där dagens tv-program presenterades i flera lodräta kolumner. Jag antar dock, baserat på nuvarande ”hysteri” att det fortfarande finns sådana “grott-människor”. Hemma i Italien står en fin Samsung av nyare sort, men förutom något enstaka barnprogram som sonen tittat på är skärmen alltid svart och denna koreanska skärm avstängd.
När jag kom hem till min stad för några veckor sedan så hade min fru möblerat om. Hon har finess och stil vad gäller hemmet och när jag kom hem visade sig att den så kallade ”tv-soffan” numera befann sig i ett rum där det inte fanns någon TV. Istället var soffan nu beskaffad med lite bättre eluttag i närheten så familjen kunde sitta där allihopa och ladda datorer, paddor och mobiler. TV:n stod kvar i vardagsrummet tillsammans med två fåtöljer för någon speciell kväll, men större delen av ytan användes nu till det jag personligen tycker är viktigast, nämligen ett bra matbord för familjekvällarna där man möts och umgås, ansikte mot ansikte, utan vare sig tv eller laddare till datorn.

Jag har själv programpaket, galet nog, av både Canal Digital och Viasat beroende på vilken fastighet det rör sig om. Det har blivit dags att ta stå för min ståndpunkt och stänga av eländet. För pengarna som kommer återföras till hushållskassan kan vi varje månad se till att sonen har ”mer surf” istället och lyxa till vår vardag med bättre mat till middagsbordet. För mig känns det som ett givet val år 2016. Vill vi se en film finns alltid Netflix eller en gammal BluRay skiva hemma. När vi väl hamnat i den gamla “tv-soffan” sent på kvällarna har vi aldrig haft energi att se en hel film ändå. Och att titta på “sport” på tv är verkligen inte vår grej.

Jag tackar ödmjukast Telenor och Discovery Networks för att ni fick mig att agera.

signerat penna

// Världen Som Arbetsfält

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Ett bilfritt samhälle – är det ett skämt?

Tiden går fort, inte bara för att det är drygt två månader kvar till Påsk och sommarstugan skall öppnas för säsongen, utan för att jag redan varit ett dygn i Sverige. Snart är det dags att lämna igen och flyga ner till ett betydligt varmare Rom och Italien.
Det är alltid skönt att komma hem till Sverige. Inte bara för att min kära fru håller till här med övriga kadetter i familjen, utan för att vi har en del saker som ibland saknas utrikes – särskilt i Kina. Frisk luft är nog den starkaste kandidaten till något som är riktigt bra med vårt just nu kylslagna Skandinavien.
Jag skall vara ärlig och säga att jag knöt handen i fickan när jag läste att någon miljötomte ville skapa ett nytt bilfritt samhälle i min stad, nu när staden växer – vilken idiot tänkte jag. Men när jag dragit det några varv till i huvudet så tänkte jag – man får ju köra bil i alla andra kvarter, så varför inte prova på detta. När tanken mognat hos mig så inser jag att alla idéer inte är dumma, men framför allt, jag gillar när saker provas förutsatt att de senare utvärderas ordentligt. Att prova nytt, tänka utanför boxen, är oftast rätt. Gör man inte det stannar ju hela utvecklingen upp. Och en av få saker jag faktiskt håller med MP om är hur härligt det är med frisk luft.

Att tänka så här lärde jag mig för övrigt i ett annat forum om just min stad där man avhandlade att ett fik i staden nu skulle tillåta att hundar fick komma med in i värmen och hålla matte och husse sällskap – och kanske få gotta i sig resterna givetvis. Kommentarfälten fylldes snabbt med påbud om hur bara lite hundhår kan göra att någon allergisk far illa, och så var huggandet igång. En listig kommentar från en annan var då, precis som min förra tanke, att om nu alla andra fik i staden är bra för allergiker så kan väl ett annat vara bra för hundägare. Vad är egentligen skadan – så länge det finns alternativ.
Det finns säkert för och nackdelar att tänka så här, men om vi nu skall tänka OLIKA, vara OLIKA och gilla MÅNGFALD, då måste vi ju också översätta det i praktiken och inte vara så linjära och rent ut sagt jäkligt tråkiga som svenskar ibland kan vara. ”En slät kopp kaffe” är väl det mest svenska som finns om ni förstår vad jag menar.

Under dagen har jag så förutom att hantera de vanliga bestyren (ärenden) när man är hemma i Sverige mest träffat gamla kollegor. Alla väldigt goda människor som jag tycker mycket om och känner en tillhörighet till. Jag blir väldigt glad av att ses regelbundet och det stärker mig som person. En nyhet idag som gjorde mig väldigt lycklig inombords var att en tidigare kollega efter lite svårigheter fått ett nytt jobb efter att tvingats stå utanför den avlönade gemenskapen ett tag. Jag tror till och med att jag vågar använda frasen ”att jag blev berörd”. Jag är så otroligt glad för hans skull och när jag lämnade lunchen där vi avnjutit Wallenbergare så drog jag snabbt slutsatsen att det är det bästa som hänt på hela veckan.

signerat penna

// Världen Som Arbetsfält 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

I en självklar värld

Vi välkomnar mannen med Världen Som Arbetsfält till Signerat!

”Enligt min fru har mitt röda hårsvall börjat skifta mot det gråa hållet, något som säger mer om hennes färgblindhet än min ålder. När du tar cykeln till jobbet, miljövän som du är, så tar jag istället en Airbus mot en ny plats i världen, och där i ligger nog den största skillnaden mellan ditt och mitt jobb. Med en rak ton, och utan att vara rädd för att stöta mig med någon annan, så presenterar jag mina tankar från vardagen på ett lekfullt sätt och med lite inslag av ironi, personliga upplevelser och en högst personlig sanning. Häng med på resan! ”

 

Det sker ofta i slutet, men så plötsligt står tränaren där med en skylt och håller upp nr 11. Ibland tar nr 11 emot det med en deppig min och utstrålning, besviken att hamna på bänken trots en kanske god insats. Ibland ler han, får publikens tacksamma applåder när han joggar ut mot kanten till den väntande vattenflaskan. Det är två olika reaktioner på den där skylten, med nr 11 på – men de har en gemensam nämnare.
Oavsett vad spelaren tycker, så lämnar han så planen och lämnar väg för någon annan. För spelaren är det lagets bästa som är det viktiga, och en skriven regel, och en sund praxis är att man lämnar när kapaciteten inte längre finns kvar. När energin försvunnit eller man har trampat snett.

Det är fantastiskt hur vi i Sverige ser upp till idrottsmän. Tjänar man pengar på business likt Stefan Persson som anställer tiotusentals runt om i världen, eller kanske Stenbeck som möjligen var mer vild privat är man ofta fienden för ”arbetarna”, medan om man är Zlatan och skjuter en boll i mål för ett fotbollslag i Frankrike, då är man en nationalhjälte. En av de stora som är värd allt gott. Rikedom som glädje.

Vi har nu ett skadeskjutet fackförbund som inte längre lever som man predikar. Jag vågar gissa att man efter att ha varit i organisationstoppen ett tag inte längre umgås med de man en gång skulle representera, förutom på en planerad resa förstås där man redan har en slutsats som man vill leda i bevis. Ungefär som när vår kommunikationsminister vill meddela att det här med tågkommunikationer i Öresundsregionen visst fungerar bra trots ID kontroller. En slutsats som är lätt att dra kl 11 en vardag i förstaklass. För inte stod hon på den iskalla perrongen när solen går ner kl 17.20 och det var rusningstrafik med en sista minuten biljett i handen.

Om jag var sheriff över ett gäng människor som valt mig i förtroende, och över 10.000 lämnat in sin protest, då hoppas jag att jag hade varit stor nog att avgå. Likt fotbollsspelaren som lämnar planen är det viktigt att förstå de spelregler som finns, och att leva med läran att man gör det som är bäst för laget, inte för än själv. Nu har till och med Karin Pettersson, Aftonbladets politiska chefredaktör tagit handen från Kommunal, så en rimlig slutsats är att detta sker inom kort.

Laget. Det viktigaste man har.

signerat penna

// Världen Som Arbetsfält

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget: