Så indoktrinerade att vi glömmer tänka fritt

Det är förmiddag och jag sitter på Café Bouwman i Amsterdam. Solen träffar mig likt en Tomahawkmissil i solar plexus, och det känns underbart där ute i den glödande solen. Våren har kommit, och idag känns det som en högsommardag. Efter att ha tagit en Espresso och en billig, men ytterst god toast, går jag så över på det belgiska ölet i ett fint glas, nämligen en Affligem med anor från 1074. Ståtligt.
Framför mig går en av de mindre kanalerna genom staden och det råder någon allmän frid runt caféet, trots att det är fullsatt. Folk strosar runt, fikar, doftar, tittar, och njuter av vad staden erbjuder denna första lördag efter ”Kings Day” i Holland. ”Kungens Dag”, en av de större högtiderna i staden som sammanfaller med kanske den bästa turistmånaden, och tillika tulpanmånaden, för Nederländerna.

Bredvid mig slår sig två män ner vid det enda lediga bordet, båda runt 55 år gamla, jeansklädda, mustasch, armband, lite tatueringar, den ena utan hår, och den andra med en keps på, varpå det är svårt att fastställa hur hårfager han är. De tar ett par standard-öl, i ett betydligt tråkigare glas, och börjar småprata om Amsterdam. De är båda från USA och vill torgföra att Amsterdam är den mest avkopplade staden i Europa, om man bortser från Italien förstås. Här kan man vara sig själv, här klarar man sig utan bil om man bor i staden, och deras dröm verkar vara att inom en snar framtid flytta hit.
Stundtals blir samtalet tyst, då de likt alla andra numera även sitter med sin mobiltelefon. Medan jag konsumerar min Affligem, så pratar de huspriser och vad det kostar att hyra en lägenhet i Amsterdam – för en amerikanare av deras snitt – en inte alltför hög summa. När deras första öl tar slut, så beställs snabbt en till, och samtalsämnet övergår nu i att sätta betyg på alla män som passerar på gatan, i jämn och lugn takt. De är frispråkiga, mina kamrater bredvid mig, även om de pratar subtilt och dovt. Men det går inte undgå att höra betyg på männen, hur de bäst placeras i sängen, och vad mer man kan hitta på med dem. Jag skrattar lite för mig själv, och lär mig både ett och annat där under solens strålar – och får en insikt i Gay-livet på ett sätt jag aldrig haft innan. Jag är inte förvånad att mina nya kunskaper tillfaller mig här i portalen till Europa.

Jag befinner mig här för att fotografera en av Amsterdams finaste gator, Reguliersgracht. Här kan man se 6 broar i rad om man står rätt då de både är hyggligt nära varandra, och i olika höjd. Snart kommer även solen ligga bra i ryggen, intalar jag mig, medan jag beställer en öl till och stannar kvar ett tag till. Tipset på lokation fick jag kvällen innan av Google, som jag så ofta använder, för att få tips om vart jag skall gå för att få lite fina bilder. Det är en magisk miljö, detta kvarteret, då det är ganska tomt på bilar och spårvagnar, men istället bjuder in gångtrafikanter, cyklister, och givetvis de små båtarna som går nere i kanalen i strömmens hastighet.

När jag nu flyger hem så tänker jag lite på det här med vad de, mer än maskulina männen, sa om Amsterdam och Italien. De använde mycket ord som frihet, göra vad man vill, och en avkopplad stämning; detta trots att de har sitt ursprung i ”country of freedom”.
Men det är nog så i våra Nordiska länder, och kanske även Tyskland för den delen, att det har gått så långt i att vara ”korrekt”. Man ska följa lagen, inte köra för fort, man skall ha hjälm på huvudet, betala sin skatt, vara försäkrad, och vara en laglydig medborgare. Men det är nog inte från staten och alla lagar och förordningar som pressen kommer mest, utan antagligen kommer den istället från andra människor som skall berätta för oss hur vi skall tycka och resonera. Hur vi skall se ut, vilken telefon vi ska ha, och en konsumentundersökning på vilken dammsugarmodell som är bäst. Kvällspressen, den statliga tv:n, och kanske även de ”normala” människorna driver på likformigheten. Vi är så indoktrinerade i hur allt skall vara, och borde vara beskaffat, att vi nästan glömt att leva och tänka fritt.

Att vara en god medborgare, har blivit viktigare än att känna det egna adrenalinet, livet, och sötman av framgång eller skrapsåren när man faller. I landet där vi ”alla gillar olika”, så gillar vi de-facto mest ”lika” av kanske alla länder. Ett litet och ganska isolerat land i norr, som fortfarande tror att vi är bäst i världen, medan allt fler svenskar flyttar utomlands varje år och sällan väljer att flytta hem igen.
Det finns säkert svenskar som flyttar utomlands för att betala mindre skatt, kanske uppleva solsidan, eller hamnade utomlands av en slump. Men trots den eviga kärleken till hemlandet, så tror jag anledningen till att färre inte flyttar hem igen är hur likformigt och tråkigt det ibland är i Sverige. Vi är alla Citizen Kane’s i vårt moderland, och även om det på många sätt är bra att stå i sitt bås och veta vilket utrymme man får röra sig inom – så ser vi alla hur glada kossorna blir vid kosläppen på våren. De springer, de hoppar, och glädjen syns överallt. När de springer ut ur boxen ser man hur de kommer till liv, och hur den där boxen stoppat dem från att leva och njuta.

I någon diskussion jag hamnade i för någon vecka sedan så påtalades det hur enkelt det är om man bara följer lagen och inte kör för fort där på vägen. Det är så sant så. Säkert. Lagligt. Enkelt.
Men min dröm, är att en dag, försöka köra ifrån Polisen.

 

 

 

 

 

 

 

// Världen Som Arbetsfält

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Protected with IP Blacklist CloudIP Blacklist Cloud