I en park där man får leva utan att vara rädd för att dö

Första biten till parken är kantad av klassiska gator i Rom, fulla av skräp och en högst ojämn asfalt. Det är inte direkt rätt underlag för barnvagnen, rullatorn, eller för att åka inlines på om man säger så. Efter uppförsbacken tar man sig sedan vidare genom att passera i det 50 cm breda mellanrummet som finns mellan två metallbarriärer för att bilarna, precis bredvid, inte ska köra av vägen när de i motorvägsfart tar kurvan. Det är ingen känsla av ”klass” att ta sig Villa Pamphili – så innan dagens evenemang skall gå av stapeln måste man ta sig denna tråkiga bio-reklam startsträcka.

Efter att ha korsat den högt trafikerade vägen kommer man så in i hjärtat i Rom och stadens finaste park. Den är runt 5-6 kvadratkilometer stor och uppdelad i två lika stor hälfter med en gångbro mellan. Här finns det inga kommersiella lustigheter som zoo, affärer, eller olika stånd där tursister håller till och skall shoppa, som nere vid Villa Borghese parken. Här är det istället frid, lugn och betydligt färre turister, om några alls.

Det är en fantastisk oas av grönska, enorma träd, och historia. Men framförallt är det en känsla av frihet. Här ligger folk barfota på filtar, här samlas det spanska gänget på helgen och grillar och spelar volleyboll, och här motioneras det i alla möjliga stilar – från gång till löpning och så cykel förstås. På en del ställen tränar små druvklasar av människor cross-fit utomhus med PTs och det ser ganska spännande ut när de gör den ena knasiga grejen efter den andra. Jag tar en promenad runt parken – och idag har jag inte med mig mobilen utan bara den större kameran. Det är intressant hur mycket mer man ser, där ute, när man har en kamera med sig. Man söker av omgivningen som stridsflygplanet F-14 gör i filen TopGun – radarn är ständigt påslagen och söker efter något att fånga och låsa in siktet på.

När jag går runt där i parken ser jag sådant som jag inte längre ser så ofta i Sverige. Spontansamlingar av hela släkten utomhus, inte bara kärnfamiljen. På en slänt en bit bort har några gjort en boxningsring av koner och rep. Där inne står två stycken och fightas på allvar med boxhandskar och en spontanpublik har samlats bredvid och hejar på. Hundarna springer fria i parken, precis överallt, och likt Galenskaparna så känns det som OS för ”inkontinenta med dåligt lokalsinne” när de springer omkring. När jag svänger upp mot cafeet ser jag ett gäng barn, utan föräldrar i närheten, som spelar fotboll. Jag försöker minnas när jag såg det i Sverige sist och drar en nitlott. En grabb cyklar snabbt om mig, utan cykelhjälm, och det slår mig att här i parken får man leva utan att vara rädd för att dö. På något sätt är alla inkluderade och här kopplar man av.

Jag slog mig ner vid fiket och solen står gul/vit uppe på himmeln. Det är fortfarande tidigt i Italien och klockan har slagit 13. På fiket dricker folk Espresso, vatten, och tar en Croissant till, eller Cornetto som det heter i Italien. Det är lättsamt och enkelt. De flesta verkar vara italienare, det syns på hår, scarfs, hur man matchat kläder, och hur man för sig. Jag är sannolikt den enda från utlandet här just nu. Vid det lediga bordet bredvid slår sig ett par ner i övre medelåldern. Amerikanare. Det syns på mobilhållaren i bältet, den vita t-shirten under skjortan, läppstiftet, och de stora stenarna av osedvanligt fult snitt på fingret. Fast självklart tog jag dem på kroppshyddan först – det är svårt att missa.

Då jag sitter precis bredvid dem så går det inte undvika att höra vad de säger. Samtalet börjar med hur fantastisk min hemmapark är, hur gott kaffet luktar, och vilken otrolig miljö där alla får röra sig fritt och leva i harmoni. Jag känner mig nästan lite stolt över vad det som numera är mitt hem – för de har ju helt rätt. Jag sitter och nickar i medhåll, tills samtalet plötsligt byter karaktär när de beställer Öl, Vin, och varsin pizza – vars storlek när den levereras inte föll i smaken och den positiva stämningen går nu snart utför. Nu tycker de plötsligt att parken är urusel. Här finns inte asfalt att gå på utan bara gräs eller grusvägar, här får både hundar och barn leka fritt – och störa detta par – träden skuggar fiket, och det är obegripligt hur barn får leka fritt utan föräldrar i närheten – tänk om de blir kidnappade. Mannen tittar på sin sista klunk av öl och säger att det är bättre i USA. Då kan man enklare ta bilen till parken, få rejäla portioner så man blir mätt, och man slipper gå så oändligt mycket. Dessutom har de Starbucks och koppeltvång.

Jag biter mig i tungan och undviker att säga något till Italiens försvar. Men så tänker jag att det ofta är en naturlig reaktion när man möts av något annorlunda. Man är inte van och är inte en del av det ekosystem man befinner sig i, och när något händer så söker man sig därför genast mot tryggare mark.
Det är lätt att döma dessa mindre begåvade och trångsynta människorna. Jag vet.
Men jag är likadan.
När jag sätter mig i en Fiat.

signeratfjaderpenna

 

       

                                                                                                                                                                                                                                                                               

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                          // Världen Som Arbetsfält

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *