Ett homogent folk utan synliga flyktingar och Justin Timberlake feeling

Vårsolen är stark och gul som en sensommarlök där mellan de höga gröna grenarna när den träffar mig rätt i ansiktet och på studs får mitt något sega humör att förvandlas till en sprudlande känsla av Justin Timberlake feeling. Bara en bit bort står en begåvad grabb i sina yngre år och kör gatumusikantsvarianten av ”I’m yours” på ett sådant skönt och begåvat sätt och de som passerar inte ens kan låtsas ignorera hans ljuva stämma som lyser upp det trafikerade området av människor i rörelse.
Jag stannar till vid fontänen och sätter mig på fundamentet och njuter av omgivningen och det vackra vårvädret. Medan solen värmer mig i solar-plexus så svalkar vattnet i fontänen min rygg försiktigt när det vatten som strålar upp åter faller ner igen. Det är skönt att titta på människor. Ta sig tiden och leva sig in i andras liv en stund mitt i vardagen. Det passerar så otroligt många levnadsöden på bara några minuter och sällan ägnar jag dem en tanke, utan istället tänker jag på mig själv, vart jag är på väg, och hur mina närmaste har det. Lite längre bort gör en äldre man yoga ute i gräset som om det vore den mest naturliga saken i världen, bredvid mig sitter en medelålders dam och läser en roman om kärlek, och på andra kanten sitter faktiskt två svenskor med någon Stockholmsderivat dialekt och pratar skit om killar. Liksom. Typ. Va.

Jag befinner mig i Hyde Park i Sydney och den lilla piazzan ”Archibald”. Åt ena hållet befinner sig stadslivet med all handel och lunchstress, och på andra finns lugnet och det heliga vid St Mary’s Cathedral. Jag reser mig upp och går ett par varv runt fontänen och studerar hur vattnet stiger i fontänen och hur ljuset får varje vattendroppe att tydligt synas där i bågen droppen gör i luften innan den åter faller ner i fontändammen. Det är något speciellt med de första riktigt bra vårdagarna, de där vi har i maj i Sverige, eller som här i september.

Invånarna är inte beredda och har inte riktigt klätt sig rätt denna dag, och det märks när solen lyser så starkt och nästan ingen har solglasögon på sig. Hastigheten på hur folk för sig framåt skiljer sig verkligen åt. En del springer allt vad de kan på lunchen för att bevara den härliga kroppsformen, en del knäcker en kall öl i parken, tar av sig skorna, och lägger sig ner och njuter av stillheten, och en del strövar i lugn takt mot något mål. De allra flesta har dock bråttom, som i många storstäder, och vandrar på i ett tempo som nästan är omänskligt – men så är väl just lunchtimmen också den mest intensiva i vardagen för många. Det är timmen då man får rå om sig själv mellan alla obligatoriska familje- och jobbuppdrag.
När jag studerar alla människor i rörelse så reflekterar jag på det jag visserligen redan vet – men som jag kanske inte lagt någon större tankekraft på. Det är ett homogent folk – de där i Australien. Visst finns det lite turister, mestadels asiater som skiljer sig från mängden – men här finns inga synliga flyktingar. Inga ”Kosovo”. Inga ”Romer”. Inga ”Syren”. Inga ”Somalia”. Här är man vit, eller kanske en balanserad mix av vit och Korean på sin höjd. Kanske är det därför man är så lycklig här i Australien – man har sannolikt inte drabbats av de samhällsproblemen som gör sig alltmer påminda både i USA och Europa som till viss del förklaras med hjälp av folkvandringen från syd mot norr. Försöker man ta sig olovligen till Australien däremot så blir man hemskickad med vändande båt – här är man inte välkommen – och processen görs kort och ärligt.

Det har varit ett par väldigt intensiva dagar här, och för mig personligen går det egentligen inte att vistas här. Jag arbetar med Européer och Amerikanare, och det gör att jag egentligen måste vara nåbar dygnets alla timmar när jag är här, och således har det varit minst en telefonkonferens var sjätte timma – dygnet runt – och det går inte att sova i skift i längden. Men jag kan inte låta bli att konstatera att Sydney och Australien är en fantastisk plats – kanske världens bästa som turist. Alla är trevliga, det känns tryggt, maten är god, vädret är fint, och alla girls’ är hot-stuff. Tja, männen också för den delen – tror jag.
Jag stannar till vid ett café en bit bort och tar en öl för att dra ut på lyckan och njuta av ögonblicket. Mina ögon spejar av ”torget” likt Arnold i Terminator söker av området framför sig. Det är en oas av liv och värme jag ser framför mig, och dagens aktivitet, ”Vouge-Dagen”, gör att många personligheter passerar. En del andra ”torg” gör sig påminda – Piazza Navona i Rom, Kungsträdgården i Stockholm, Time Square i New York och Stortorget i Kalmar. Det slår mig att just ”torget”, och hur det känns där, är en bra värdemätare på lokation och sökandet av lycka. Idag har jag funnit kanske världens bästa.

När så den unga musikkören sjunger refrängen från Jason Mraz sköna gig, så kan jag bara stämma in. Jag tänker på vad min bror sa för några dagar sedan i Rom när jag tittar ner på min riktigt kalla öl på Cafet.
– ”Man är aldrig så rik som när man har en riktigt kall öl”.
Och visst är det så.
Men ett bra ”Torg” är det goda skummet på toppen.

signeratfjaderpenna

                         

         

     

   // Världen Som Arbetsfält

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *