Ett ljuvt sätt att vinna över den bittra danska kärringen

Det finns få människor som är lika äckliga som tandläkare. De har någon typ av vit rock som förklädnad för att få dig att tro att deras syfte är att hjälpa dig som patient, och det må kanske bli slutresultatet om man har tur – men vägen dit är alltid i form av en sadistisk lek från deras sida där de ibland lurar i dig ”bedövningsmedel” och sedan stoppar in fler grejer i munnen än du kan räkna till, och följer upp med frågan ”gör det ont?” samtidigt som vatten, saliv och blandad metall och plast i munnen tar all plats och du är oförmögen att svara samtidigt som den där sugen låter förfärligt. Gurrrrrgglllr är det enda svaret man kan producera när de så sitter där, med borren i ett fast grepp redo att gå till attack.

En annan yrkesgrupp som blir lika glada när de ”servar kommun-medborgarna” och ”bara följer reglerna” är givetvis parkeringsvakterna som känner den där extra njutningen när de sätter lappen på vindrutan med ett fast handslag. De inbillar oss att det är för ”allas säkerhet” – och för att staden ska vara “framkomlig” – vilket t ex är direkt löjeväckande i min hemstad om man jämför med vilken sydeuropeisk stad som helst där man kan parkera på betydligt fler ställen men ändå ”komma fram”. 600 spänn – rakt in i kommunkassan, tillika det stora svarta hålet, halleluja!

Idag stötte jag på en tredje grupp av sådana människor som jag helst vill skicka rakt ner till någon fransk bilfabrik – en miljö där dåliga prestationer är vardag – nämligen de som älskar att väga väskor, och sedan anmärka när de väger lite för mycket. Det går inte ta miste på deras känsla av belåtenhet när de äntligen får visa någon typ av makt och blir viktiga i samhället i skydd av sin uniform bakom ett högt skrivbord. Med reglementet som ursäkt, precis som Herr Larsson i Repmånad, så antar de en ton som är direkt otrevlig och oförskämd. Är man dessutom 50+ och “Dansk Kärring” som bräker så där som bara de kan, efter lördagens Tuborg öldrickande, och huvudvärken gör sig påmind, då kan du ge dig på att lyckan är total denna arbetsdagen när de så kan skälla ut de som betalar deras lön.

Så där stod jag idag, +1 kg, och i sak inget att argumentera om. Jag har klarat mig 9 av 11 flygningar i veckan, och jag är inte förvånad att jag blir satt på plats av världens mest otrevliga personal – den ständigt strejkande danska personalen på Kastrup. Väskan skulle checkas in, så var det med det, och det hade hon bestämt sig för. Det syntes i hennes ögon, hördes på hennes röst, och hela hennes väsen gjorde gällande att denna dragkampen skulle hon vinna. Hennes ögon och blick sökte sympati hos kollegorna runt omkring, samtidigt som hon med sitt kroppsspråk gjorde tydligt för mig att det inte skulle tjäna till att “käbbla” – som Löfven skulle uttrycka det.

När jag så skred till förhandlingsbordet så tyckte hon givetvis att jag var extremt jobbig. Det var ju en kort kö bakom (dvs fler offer), och enbart när det gäller bygglov får man överklaga i absurdum. Men efter ett kort samtal lovade hon att “göra mig en tjänst” och ringa Lufthansas ”Supervisor” på flygplatsen, för att fråga ”å mina vägnar” om ett undantag kunde vara på sin plats. Det var ett helt fantastiskt samtal där hon självklart inte alls företrädde mig, eller på ett ödmjuk sätt ställde en fråga om man kunde göra ett undantag då väskan i princip bara innehöll elektronik som inte var lämplig att checka in. I telefonen så pratar hon så med dansk grötig röst i fasett:
”JAG HAR EN PASSAGERARE SOM VÄGRAR LÅTA MIG CHECKA IN VÄSKAN – OCH HAN HAR 1 KG FÖR MYCKET, OCH DET ÄR EMOT REGLEMENTET – OCH DET UTGÖR EN STOR FARA! VAD GÖR JAG? DET ÄR PÅ DITT ANSVAR OM NÅGOT HÄNDER.”

Det är väl ganska troligt att personen i den andra änden av telefonen, “supervisorn”, även om han i början av sin karriär inom nuvarande tjänst visade tecken till tålamod och utrymme för undantag, är lika trött på denna kärring till incheckningspersonal som jag redan blivit på tre minuter, och avslutade så samtalet tämligen snabbt.

Nu var det ju inte så att min väska var för stor, eller innehöll något olämpligt, utan hela problemet var att den vägde 1 kg för mycket. Flygplanet kommer ju knappast väga mindre för att väskan numera ska gå i bagagerummet, och inget stoppar mig heller för att köpa 2 flaskor rödtjut på flygplatsen, som återigen skulle göra mitt totala handbagage för tungt. Nej, för den danska primadonnan med öllukt var detta bara en tävling i att vinna och se besvikelsen hos sin kund, som i hennes fall snarare var en fiende. Vad hon njöt. Precis som tandläkaren. Och parkeringsvakten.
Nåväl. Slaget är inte alltid förlorat, trots ett tillfälligt nederlag. Så även här.
Väskan åkte så iväg där på rullbandet vid incheckningen och jag ser drygt 45 minuters ansträngande väntetid på den när vi landar i Rom runt midnatt, innan den dyker upp på bagagebandet där igen. Rom har nämligen inte världens snabbaste bagagepersonal.

När jag passerar säkerhetskontrollen i Köpenhamn knyter jag näven i fickan och tänker ”det var väl själva fan”… Min plan tar form, likt Sickans i Jönssonligan.
Väl igenom säkerhetskontrollen går jag direkt ner till bagageutlämningen igen, går fram till ”SAS Lost Baggage” och ber dem ta fram min väska då jag säger att jag glömt ett batteri i den som består av litium. Stora litiumbatterier får normalt inte checkas in då de kan börja brinna, och där nere i bagageutrymmet varken ser man det eller kan stoppa det. Jag ber om ursäkt för att jag inte tänkt på det, och i all vänlighet hjälper de mig givetvis.

Några minuter senare kommer min väska tillbaka och i lugn och ro låtsas jag packa upp den och kika runt lite. När ingen ser, sliter jag bort bagagelappen – går ut från bagagehallen, och tar återigen rulltrappan upp och passerar säkerhetskontrollen en andra gång – denna gången med min väska och vetskapen att tanten i incheckningen inte har en aning om att den vinsten med 1-0, som hon tror var given, slutade med ett, faktiskt resultat, av 2-1 till mig.
Man ska aldrig ge sig.

signeratfjaderpenna

 

 

 

 

 

// Världen Som Arbetsfält

 

Kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *