En laddad mobil är viktigare än familjen Wahlgren

Redan för något dygn sedan så kom två e-post till mitt Gmail konto. En snabbkoll visar att Lufthansa redan checkat in mig automatiskt, tilldelat mig plats i de två flygplanen som skall ta mig till Köpenhamn, och dessutom meddelat mig i vilken lounge jag kan undvika alla turisterna. Förutom möjligen Herbert, den automatiska gräsklipparen i den svenska villaträdgården – som gör att mannen istället för att klippa gräs får vika tvätt – så är nog automat-incheckning bland det lämpligaste man uppfunnit inom IT, eftersom jag aldrig förstått poängen med att ”checka-in” överhuvudtaget.
Tidig morgon anländer jag till Roms flygplats och slår mig ner och tar en espresso och välkomnar solen som sakta stiger över flygfältet. Återigen plingar mobilen till, och säger att jag ska gå på planet om ett par minuter, och att jag därför bör gå nu, för att anlända till gaten precis lagom tills påstigningen börjar. ”Boarding Starts in 3 minutes. If you are in the lounge, you should leave now”.

Jag slår mig ner på short-haul planens Absolut bästa sittplats, plats 2D. Rad ett (1) vill man inte sitta på då borden antingen fälls upp från väggen, eller ännu värre från armstöden, vilket gör att man får mindre plats. Rad två däremot, är fortfarande långt fram, och en gångplats är alltid att föredra då man får mer plats och snabbare även kommer ur flygplanet. Dessutom slipper man den ojämna temperaturen vid fönstret, beroende på om solen ligger på eller inte.
Nästan i vanlig ordning lyfter vi lite för sent från Rom. Morgontrafiken är tät på Fiumicino och den lätta dimman gör säkert att man inte kan starta och landa i maximal takt med erfordliga säkerhetsmarginaler. Jag tittar själv på klockan, vars visare envist roterar runt, medan planet inte rör sig en millimeter. 20 minuter senare är det äntligen startdags och vi far äntligen iväg, mina 40 minuter att byta plan på i Munchen, har nu blivit 20. De många passagerarna är nästan förtvivlade ombord, och frågorna haglar om hur man skall hinna byta flyg – och många stressar upp sig i onödan.

Bredvid mig sitter en äldre herre från USA och hans ögon turas om att stirra rakt fram med en ängslig blick, och sedan på sitt efterföljande boardingkort. Jag frågar om han kanske behöver hjälp – och efter hans huvudgest går jag sedan igenom hela Munchens flygplats med honom och drar slutsatsen att han inte alls behöver oroa sig. I hans fall hade han 40 minuter på sig, trots vår försening, och all hans oro är i onödan – där på Europas enda femstjärniga flygplats där man har svart bälte i logistik. En logistik-konst som är så förfinad så inte ens småbarnsföräldrar, där båda förvärvsarbetar, når upp till den.

Det har kommit bli lite av en sport för mig, och kanske även ett tidsfördriv, att hjälpa vilsna resenärer på flygplatser och tågstationer. Med lugn röst, har jag märkt att det ofta är jag som tar initiativen till kontakten med ”Can I help you?” och så försöker jag på mig ett litet leende. Det känns bra att hjälpa andra, och i de allra flesta fall är det inga problem att med en enkel mening eller gest lösa deras frågor. Med det lugnet jag har, så verkar jag även få det förtroende som behövs för att resenären själv skall stressa ner lite.

Nu sitter jag ombord ett Öresundståg – en kanske inte helt lyckad design. Jag åker nästan alltid första klass, vars enda egenskap är att dessa stolarna kostar mer att köpa plats på. Men för några tior extra slipper jag a-lagare, barnfamiljer med ungar som lever jäkeln, och miljöpartister med kaffetermos och svettig ostmacka. En väl värd investering. Dessutom slipper jag att köpa platsbiljett, då jag vet att alla platser till vänster, i tågets färdriktning, är obokade.
Här ombord på Öresundstågen så sitter de så viktiga, och högst elementära strömuttagen precis under bagagehyllan som är placerad ovanför fönstren. Det gör att tunga laddare trillar ner, ibland i huvudet på folk, resenärerna hittar inte alltid uttagen, sladdarna är för korta, men kanske framför allt, det ibland våta bagaget ovanför på bagagehyllan, gör att det blir kortslutning i elen allteftersom vattnet rinner ner.

En dam här i första-klass fick nog, och skällde ut personalen enligt konstens alla regler. Har man betalt första klass, då skall man minsann ha ström. De övriga resenärerna, alla med halvt urladdade telefoner, iakttog samtalet med spänning och knöt säkert näven i fickan när de hejade på i det tysta. ”Till och med SJ har ström” replikerades det till och med, och då fick tågpersonalen nog. ”Jaja, jag ska väl titta vad som är fel då”. Med tunga steg försvann Tågmästaren mot elcentralen i tågsetet, och fipplade så på säkringen, för att återigen väcka denna elektriska lina till liv. Det tog inte många sekunder förrän alla resenärer återigen satt med laddare ikopplade till det viktigaste förströelsemedlet. Utom min bordsgranne då, en något äldre dam som fortfarande kör den analoga varianten av Se & Höör. Under de hårda orden som stångades mellan Tågmästare och Resenär gällande ström, så böjde hon inte ens på ögonbrynen. Vad är en mobiltelefon med ström – jämfört med skvaller om Kronans folk i England. Och Wahlgren familjen förstås.
Plötsligt ringer hennes telefon med den klassiska Nokia signalen från ”Connecting People” tiden. Hon tar fram sin klassiska blåa Nokia 5510 och svarar. En telefon som man bara behövde ladda en gång i veckan.

Kanske var det bättre förr trots allt – om man står ut med Wahlgren familjen förstås. Men det gör man ju inte.

 

 

                                                                                                                                                                                                                                                                      // Världen Som Arbetsfält

Lämna kommentar Dela inlägget:

Så indoktrinerade att vi glömmer tänka fritt

Det är förmiddag och jag sitter på Café Bouwman i Amsterdam. Solen träffar mig likt en Tomahawkmissil i solar plexus, och det känns underbart där ute i den glödande solen. Våren har kommit, och idag känns det som en högsommardag. Efter att ha tagit en Espresso och en billig, men ytterst god toast, går jag så över på det belgiska ölet i ett fint glas, nämligen en Affligem med anor från 1074. Ståtligt.
Framför mig går en av de mindre kanalerna genom staden och det råder någon allmän frid runt caféet, trots att det är fullsatt. Folk strosar runt, fikar, doftar, tittar, och njuter av vad staden erbjuder denna första lördag efter ”Kings Day” i Holland. ”Kungens Dag”, en av de större högtiderna i staden som sammanfaller med kanske den bästa turistmånaden, och tillika tulpanmånaden, för Nederländerna.

Bredvid mig slår sig två män ner vid det enda lediga bordet, båda runt 55 år gamla, jeansklädda, mustasch, armband, lite tatueringar, den ena utan hår, och den andra med en keps på, varpå det är svårt att fastställa hur hårfager han är. De tar ett par standard-öl, i ett betydligt tråkigare glas, och börjar småprata om Amsterdam. De är båda från USA och vill torgföra att Amsterdam är den mest avkopplade staden i Europa, om man bortser från Italien förstås. Här kan man vara sig själv, här klarar man sig utan bil om man bor i staden, och deras dröm verkar vara att inom en snar framtid flytta hit.
Stundtals blir samtalet tyst, då de likt alla andra numera även sitter med sin mobiltelefon. Medan jag konsumerar min Affligem, så pratar de huspriser och vad det kostar att hyra en lägenhet i Amsterdam – för en amerikanare av deras snitt – en inte alltför hög summa. När deras första öl tar slut, så beställs snabbt en till, och samtalsämnet övergår nu i att sätta betyg på alla män som passerar på gatan, i jämn och lugn takt. De är frispråkiga, mina kamrater bredvid mig, även om de pratar subtilt och dovt. Men det går inte undgå att höra betyg på männen, hur de bäst placeras i sängen, och vad mer man kan hitta på med dem. Jag skrattar lite för mig själv, och lär mig både ett och annat där under solens strålar – och får en insikt i Gay-livet på ett sätt jag aldrig haft innan. Jag är inte förvånad att mina nya kunskaper tillfaller mig här i portalen till Europa.

Jag befinner mig här för att fotografera en av Amsterdams finaste gator, Reguliersgracht. Här kan man se 6 broar i rad om man står rätt då de både är hyggligt nära varandra, och i olika höjd. Snart kommer även solen ligga bra i ryggen, intalar jag mig, medan jag beställer en öl till och stannar kvar ett tag till. Tipset på lokation fick jag kvällen innan av Google, som jag så ofta använder, för att få tips om vart jag skall gå för att få lite fina bilder. Det är en magisk miljö, detta kvarteret, då det är ganska tomt på bilar och spårvagnar, men istället bjuder in gångtrafikanter, cyklister, och givetvis de små båtarna som går nere i kanalen i strömmens hastighet.

När jag nu flyger hem så tänker jag lite på det här med vad de, mer än maskulina männen, sa om Amsterdam och Italien. De använde mycket ord som frihet, göra vad man vill, och en avkopplad stämning; detta trots att de har sitt ursprung i ”country of freedom”.
Men det är nog så i våra Nordiska länder, och kanske även Tyskland för den delen, att det har gått så långt i att vara ”korrekt”. Man ska följa lagen, inte köra för fort, man skall ha hjälm på huvudet, betala sin skatt, vara försäkrad, och vara en laglydig medborgare. Men det är nog inte från staten och alla lagar och förordningar som pressen kommer mest, utan antagligen kommer den istället från andra människor som skall berätta för oss hur vi skall tycka och resonera. Hur vi skall se ut, vilken telefon vi ska ha, och en konsumentundersökning på vilken dammsugarmodell som är bäst. Kvällspressen, den statliga tv:n, och kanske även de ”normala” människorna driver på likformigheten. Vi är så indoktrinerade i hur allt skall vara, och borde vara beskaffat, att vi nästan glömt att leva och tänka fritt.

Att vara en god medborgare, har blivit viktigare än att känna det egna adrenalinet, livet, och sötman av framgång eller skrapsåren när man faller. I landet där vi ”alla gillar olika”, så gillar vi de-facto mest ”lika” av kanske alla länder. Ett litet och ganska isolerat land i norr, som fortfarande tror att vi är bäst i världen, medan allt fler svenskar flyttar utomlands varje år och sällan väljer att flytta hem igen.
Det finns säkert svenskar som flyttar utomlands för att betala mindre skatt, kanske uppleva solsidan, eller hamnade utomlands av en slump. Men trots den eviga kärleken till hemlandet, så tror jag anledningen till att färre inte flyttar hem igen är hur likformigt och tråkigt det ibland är i Sverige. Vi är alla Citizen Kane’s i vårt moderland, och även om det på många sätt är bra att stå i sitt bås och veta vilket utrymme man får röra sig inom – så ser vi alla hur glada kossorna blir vid kosläppen på våren. De springer, de hoppar, och glädjen syns överallt. När de springer ut ur boxen ser man hur de kommer till liv, och hur den där boxen stoppat dem från att leva och njuta.

I någon diskussion jag hamnade i för någon vecka sedan så påtalades det hur enkelt det är om man bara följer lagen och inte kör för fort där på vägen. Det är så sant så. Säkert. Lagligt. Enkelt.
Men min dröm, är att en dag, försöka köra ifrån Polisen.

 

 

 

 

 

 

 

// Världen Som Arbetsfält

Lämna kommentar Dela inlägget:

I en park där man får leva utan att vara rädd för att dö

Första biten till parken är kantad av klassiska gator i Rom, fulla av skräp och en högst ojämn asfalt. Det är inte direkt rätt underlag för barnvagnen, rullatorn, eller för att åka inlines på om man säger så. Efter uppförsbacken tar man sig sedan vidare genom att passera i det 50 cm breda mellanrummet som finns mellan två metallbarriärer för att bilarna, precis bredvid, inte ska köra av vägen när de i motorvägsfart tar kurvan. Det är ingen känsla av ”klass” att ta sig Villa Pamphili – så innan dagens evenemang skall gå av stapeln måste man ta sig denna tråkiga bio-reklam startsträcka.

Efter att ha korsat den högt trafikerade vägen kommer man så in i hjärtat i Rom och stadens finaste park. Den är runt 5-6 kvadratkilometer stor och uppdelad i två lika stor hälfter med en gångbro mellan. Här finns det inga kommersiella lustigheter som zoo, affärer, eller olika stånd där tursister håller till och skall shoppa, som nere vid Villa Borghese parken. Här är det istället frid, lugn och betydligt färre turister, om några alls.

Det är en fantastisk oas av grönska, enorma träd, och historia. Men framförallt är det en känsla av frihet. Här ligger folk barfota på filtar, här samlas det spanska gänget på helgen och grillar och spelar volleyboll, och här motioneras det i alla möjliga stilar – från gång till löpning och så cykel förstås. På en del ställen tränar små druvklasar av människor cross-fit utomhus med PTs och det ser ganska spännande ut när de gör den ena knasiga grejen efter den andra. Jag tar en promenad runt parken – och idag har jag inte med mig mobilen utan bara den större kameran. Det är intressant hur mycket mer man ser, där ute, när man har en kamera med sig. Man söker av omgivningen som stridsflygplanet F-14 gör i filen TopGun – radarn är ständigt påslagen och söker efter något att fånga och låsa in siktet på.

När jag går runt där i parken ser jag sådant som jag inte längre ser så ofta i Sverige. Spontansamlingar av hela släkten utomhus, inte bara kärnfamiljen. På en slänt en bit bort har några gjort en boxningsring av koner och rep. Där inne står två stycken och fightas på allvar med boxhandskar och en spontanpublik har samlats bredvid och hejar på. Hundarna springer fria i parken, precis överallt, och likt Galenskaparna så känns det som OS för ”inkontinenta med dåligt lokalsinne” när de springer omkring. När jag svänger upp mot cafeet ser jag ett gäng barn, utan föräldrar i närheten, som spelar fotboll. Jag försöker minnas när jag såg det i Sverige sist och drar en nitlott. En grabb cyklar snabbt om mig, utan cykelhjälm, och det slår mig att här i parken får man leva utan att vara rädd för att dö. På något sätt är alla inkluderade och här kopplar man av.

Jag slog mig ner vid fiket och solen står gul/vit uppe på himmeln. Det är fortfarande tidigt i Italien och klockan har slagit 13. På fiket dricker folk Espresso, vatten, och tar en Croissant till, eller Cornetto som det heter i Italien. Det är lättsamt och enkelt. De flesta verkar vara italienare, det syns på hår, scarfs, hur man matchat kläder, och hur man för sig. Jag är sannolikt den enda från utlandet här just nu. Vid det lediga bordet bredvid slår sig ett par ner i övre medelåldern. Amerikanare. Det syns på mobilhållaren i bältet, den vita t-shirten under skjortan, läppstiftet, och de stora stenarna av osedvanligt fult snitt på fingret. Fast självklart tog jag dem på kroppshyddan först – det är svårt att missa.

Då jag sitter precis bredvid dem så går det inte undvika att höra vad de säger. Samtalet börjar med hur fantastisk min hemmapark är, hur gott kaffet luktar, och vilken otrolig miljö där alla får röra sig fritt och leva i harmoni. Jag känner mig nästan lite stolt över vad det som numera är mitt hem – för de har ju helt rätt. Jag sitter och nickar i medhåll, tills samtalet plötsligt byter karaktär när de beställer Öl, Vin, och varsin pizza – vars storlek när den levereras inte föll i smaken och den positiva stämningen går nu snart utför. Nu tycker de plötsligt att parken är urusel. Här finns inte asfalt att gå på utan bara gräs eller grusvägar, här får både hundar och barn leka fritt – och störa detta par – träden skuggar fiket, och det är obegripligt hur barn får leka fritt utan föräldrar i närheten – tänk om de blir kidnappade. Mannen tittar på sin sista klunk av öl och säger att det är bättre i USA. Då kan man enklare ta bilen till parken, få rejäla portioner så man blir mätt, och man slipper gå så oändligt mycket. Dessutom har de Starbucks och koppeltvång.

Jag biter mig i tungan och undviker att säga något till Italiens försvar. Men så tänker jag att det ofta är en naturlig reaktion när man möts av något annorlunda. Man är inte van och är inte en del av det ekosystem man befinner sig i, och när något händer så söker man sig därför genast mot tryggare mark.
Det är lätt att döma dessa mindre begåvade och trångsynta människorna. Jag vet.
Men jag är likadan.
När jag sätter mig i en Fiat.

signeratfjaderpenna

 

       

                                                                                                                                                                                                                                                                               

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                          // Världen Som Arbetsfält

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

När december kommer känns det som om julutgifterna är räddade

Det är något visst med Sverige.
Här blir det ”nyheter” när grädden kommer från Österrike (även om det är närmare dit för oss sydbor än vad det är till Norrland och kossorna går fritt lika mycket i Tyrolen), samtidigt som vi handlar i matbutiker fyllt av ICAs egna sortiment som blir allt mer smaklöst och känns mer kopierat än vad japanska bilar en gång var. Under julsäsongen fylls våra sociala medier med bilder av ”perfekta vardagsrum” i stilrent vitt med perfekta brinnande ljus, men tillsynes utan glada människor som kopplar av och mår bra. Julstressen är här för många, där ytan känns mycket viktigare än gemenskapen. Ikeakatalogkänslan sprids likt mygg på sommaren.

Klappköpen vill aldrig ta slut i vår västerländska och kommersiella värld. På radion till mataffären idag gick det reklam om hur man lånar pengar snabbt och effektivt och slipper betala ränta under ett par månader. Det är tragiskt att folk lånar pengar och sätter sig i skuld för att ge bort presenter till andra. Framför mig ser jag genast lyxkonsumenten som inte klarar av att ge något enklare till sina vänner och familj och hur tragisk han är som individ. Ungefär som man ofta ser en medeltjock herre drickandes öl i baren på flygplatsen när alla sitter och väntar på honom i det nu försenade flygplanet.

Men allt är inte som det verkar. För bakom mina fördomar finns säkert den ensamstående som känner sig tvingad att försöka ge sina barn ett paket de också – men där de ekonomiska resurserna saknas. Det ”lyxiga” lånet jag ser framfår mig blir plötsligt på något sätt ”räddaren i nöden”.
Det är på något sätt ett lyxproblem att tycka att lyxlån är onödiga. De som säger så är ofta de som har de ekonomiska musklerna för att klara sig hyggligt och bra, även om de kanske inte ”lyxar till det”. Men den förmånen har inte alla och i många familjer är det extra finansiellt knapert vid jul. Alla föräldrar vill säkert få se glädjen när barnen öppnar sina paket och sprudlar av glädje på denna, för dem, årets största dag.

I Italien har man insett detta ”problem” sedan länge och har därmed gjort vad man kan för att på bästa sätt göra förutsättningarna bättre vid jul. Arbetsgivare erbjuder inte så många förmåner som en svensk är van vid. Här blir det inget gratis kaffe, det blir ingen frukt, det är inga utvecklingssamtal, inga lönesamtal, ingen julfest, inget träningskort och här finns inga pengar för VAB. Men när december kommer så känns det som om julutgifterna är räddade.

Man får en extra månadslön den 15 december så att man i god tid hinner handla julklappar (i själva verket delar man årslönen på 13 istället för på 12). Jag fick 180 EUR, motsvarande 1800 kr i presentkort till bättre affärer för att köpa julklappar till familjen, 20 st matkuponger värda 10 EUR styck, dvs ca 2000 kr till mat och 30 kg i mat av den absolut bästa kvalitén till julbordet (i princip allt man behöver)
Men kanske bäst – i det stolta katolska landet – kommer familjen alltid främst, och här får man garanterat julledigt – om man vill ha det.

Jag tycker detta är en bra tradition och ett bra sätt att tillse att så många som möjligt får möjligheten att känna att julen blir familjär och högtidlig. Detta är självklart något jag egentligen ”tvångssparar” till, ungefär som när jag får tillbaka på skatten, men precis som när skattepengarna kommer in på kontot precis innan midsommar så känns det lite som en angenäm bonus.

För mig är årets bästa julklapp att jag fortfarande har hälsan med mig, och att jag får vara med familjen. Och i skrivande stund har jag precis packat ner 500 riksdaler till den lilla mannen i vår familj som säkert kommer få mycket julklappar av alla hans vänner och familj. Men de 500 skattade pengarna är egentligen inte till honom, utan han skall få glädjen att ge bort dem till ett ändamål han själv väljer. En idé jag snappade upp av en bekant. Nu får vi se vad som egentligen är viktigast. Miljön, barn i krig, isbjörnar som svälter eller den lokala stadsmissionen.

Jag tror faktiskt att det är både en nyttig present och något som kommer att göra honom glad. För ett gott hjärta det har han och att utmana hans hjärnkontor är alltid tacksamt. Jag ser fram emot diskussionerna var pengarna gör mest nytta, enligt honom, och sedan se glädjen när gåvan ges.

God Jul!      signerat penna// Världen Som Arbetsfält

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Toalettrenlighet – är det sociala trycket starkare än själva syftet?

Redan i tidig ålder blev jag tydligt instruerad att tvätta mig om händerna ofta. Det var visst ett sätt att bli av med ”bakterier” och i övrigt ett hyfsat sätt att sköta sin egna kropp. Särskilt viktigt var det att tvätta händerna efter toalettbesök sas det, då mycket smittor lätt överförs i sådana anrättningar.
Min fru har sedan fått mig att gå ett steg längre. Så fort jag kommer hem, till ett hotell, eller vilken plats det nu kan vara efter en avslutad arbetsdag så byter jag alltid kläder. Slänger bort kläder som varit i kontakt med en extern omgivning, oavsett var, och ersätter med nya. Sedan fräschar jag till mig. Förutom att jag blir mer ”ren”, så minimerar jag också risken att bli utsatt för något elakt som kletat av sig är tanken. Ofta faller det sig naturligt då jag personligen använder arbetskläder på jobbet, och vardagskläder hemma. Receptet verkar inte heller störa varken mig eller min omgivning, och jag är ytterst sällan sjuk.

Mycket av ovan håller egentligen någon odiskutabel logik – men ibland tvekar jag på om denna väg i livet om handtvätt efter ett toalettbesök alltid är av godo, även om jag vanan trogen fortfarande gör det. Min gamla mormor envisades alltid med att man inte skulle bada en timme efter att man hade ätit middag, för annars kunde man drunkna av kramp minsann – men till dags datum har jag aldrig hört att någon drunknat direkt efter maten när de tar sig ett dopp i Östersjön. Men vem vet – kanske äter de bara inte middag eller så är alla duktiga simmare. Men troligen hade tanten fel.
Som kille har man viss utrustning för ”ettan” som kvinnor inte har – nämligen ett siktande föremål som man kan använda stående (en del siktar dock bättre än andra). När jag så besöker en offentlig toalett på en internationell flygplats och behöver göra ”ettan” har jag egentligen två val – om man inte intar PK inställningen att man skall ”sitta ner” – vilket kaffe-latte-papporna må göra hemma i sitt politiskt korrekta hus, men knappast gör i offentligen. Även PK-idéen har sina begränsningar.

Alternativ #1
Jag går till avsedd plats för händelsen, siktar, och lättar så på trycket. I detta ögonblicket vidrör jag mina egna kläder, och kanske själva utrustningen. Ibland kan man faktiskt göra hela förloppet utan att vidröra just det där som är mellan benen. Därefter så går jag till ett handfat där jag allt som oftast skall vidröra ett metallföremål, som hundratals har vidrört under dagen, för att få vatten att flöda i handfatet. Själva knappen ser sällan fräsch ut – den är lite rostig, lite vattnig, och ser inte direkt Ferrari-ny ut om man säger så. Med andra handen kanske jag även vidrör tvålbehållaren som ger mig en minimal dos av tvål, från tillverkaren som lämnade lägst pris på upphandlingen genom att erbjuda den mest utspädda produkten som egentligen mest löddrar.
När jag så tvättat händerna skall jag torka mig, oftast under varmluftstorkar som blåser runt allt möjligt i luften, och säkert råkar jag även vidröra själva torkmaskinen.
Lätt våt om händerna fortfarande, skall jag sedan ta i dörrhandtaget för att ta mig ut ur detta så viktiga och elementära rum för oss människor. Jag har vidrört flera attiraljer, tillsammans med många andra människor från hela världen med olika bakteriefloror, jag har blåst runt partiklar i luften, och jag skall nu intala mig att jag är ”ren” och att jag har gjort mänskligheten en tjänst och minimerat smittorisk.
Jag tvivlar.

Alternativ #2
Jag går återigen till avsedd plats, och försöker sikta utan att vidröra. Varken mig själv – eller något annat. Vid avslutad transaktion så återgår utrustning i förvaringsläge, och jag hoppar över hela tvättställ-momentet. Dörren öppnar jag, likt när jag gick in, med armbågen. För att komplettera kan jag eventuellt ha med mig handsprit eller en våtservett.
På förekommen anledning så börjar jag betvivla Alternativ nr 1 – eftersom offentliga toaletter nästan alltid är så jäkla äckliga rent ut sagt. Alla konventioner och sociala regler finns liksom inte på offentliga toaletter – utan här är alla grisar. Jag vet inte varför mänskligheten inte kan hantera detta snyggt och sansat, och varför dessa platser ofta är så enormt dåligt designade från ett hälsoperspektiv. Varför kan inte vattnet t ex alltid starta genom en fungerande sensor eller en pedal som man sköter med foten?

Precis som jag sedan länge omvärderat mormors rekommendation om att inte bada på en timme efter att man har ätit mat, så tror jag minsann att Alternativ #2 snart är för mig. Detta med hänsyn till min egna hälsa, och för den delen även andras.
Men – grupptrycket och min blick riktad mot golvet när jag ”hoppar över” tvättstället kommer plåga mig så mycket att jag skäms. För så gör man bara inte. Det är givetvis mycket bättre att dela med sig av allt som vidrört händerna, dra runt skit i luften, och låtsas som ingenting. Det sociala trycket är starkare än själva syftet.
Med avsikt – så har jag inte hanterat ”tvåan” – då ovan argumentation inte är lika stark för detta så viktiga release-moment en gång om dagen (om man har tur).
En del gör ju sub-releaser konstant.signerat penna

 

// Världen Som Arbetsfält

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Ett homogent folk utan synliga flyktingar och Justin Timberlake feeling

Vårsolen är stark och gul som en sensommarlök där mellan de höga gröna grenarna när den träffar mig rätt i ansiktet och på studs får mitt något sega humör att förvandlas till en sprudlande känsla av Justin Timberlake feeling. Bara en bit bort står en begåvad grabb i sina yngre år och kör gatumusikantsvarianten av ”I’m yours” på ett sådant skönt och begåvat sätt och de som passerar inte ens kan låtsas ignorera hans ljuva stämma som lyser upp det trafikerade området av människor i rörelse.
Jag stannar till vid fontänen och sätter mig på fundamentet och njuter av omgivningen och det vackra vårvädret. Medan solen värmer mig i solar-plexus så svalkar vattnet i fontänen min rygg försiktigt när det vatten som strålar upp åter faller ner igen. Det är skönt att titta på människor. Ta sig tiden och leva sig in i andras liv en stund mitt i vardagen. Det passerar så otroligt många levnadsöden på bara några minuter och sällan ägnar jag dem en tanke, utan istället tänker jag på mig själv, vart jag är på väg, och hur mina närmaste har det. Lite längre bort gör en äldre man yoga ute i gräset som om det vore den mest naturliga saken i världen, bredvid mig sitter en medelålders dam och läser en roman om kärlek, och på andra kanten sitter faktiskt två svenskor med någon Stockholmsderivat dialekt och pratar skit om killar. Liksom. Typ. Va.

Jag befinner mig i Hyde Park i Sydney och den lilla piazzan ”Archibald”. Åt ena hållet befinner sig stadslivet med all handel och lunchstress, och på andra finns lugnet och det heliga vid St Mary’s Cathedral. Jag reser mig upp och går ett par varv runt fontänen och studerar hur vattnet stiger i fontänen och hur ljuset får varje vattendroppe att tydligt synas där i bågen droppen gör i luften innan den åter faller ner i fontändammen. Det är något speciellt med de första riktigt bra vårdagarna, de där vi har i maj i Sverige, eller som här i september.

Invånarna är inte beredda och har inte riktigt klätt sig rätt denna dag, och det märks när solen lyser så starkt och nästan ingen har solglasögon på sig. Hastigheten på hur folk för sig framåt skiljer sig verkligen åt. En del springer allt vad de kan på lunchen för att bevara den härliga kroppsformen, en del knäcker en kall öl i parken, tar av sig skorna, och lägger sig ner och njuter av stillheten, och en del strövar i lugn takt mot något mål. De allra flesta har dock bråttom, som i många storstäder, och vandrar på i ett tempo som nästan är omänskligt – men så är väl just lunchtimmen också den mest intensiva i vardagen för många. Det är timmen då man får rå om sig själv mellan alla obligatoriska familje- och jobbuppdrag.
När jag studerar alla människor i rörelse så reflekterar jag på det jag visserligen redan vet – men som jag kanske inte lagt någon större tankekraft på. Det är ett homogent folk – de där i Australien. Visst finns det lite turister, mestadels asiater som skiljer sig från mängden – men här finns inga synliga flyktingar. Inga ”Kosovo”. Inga ”Romer”. Inga ”Syren”. Inga ”Somalia”. Här är man vit, eller kanske en balanserad mix av vit och Korean på sin höjd. Kanske är det därför man är så lycklig här i Australien – man har sannolikt inte drabbats av de samhällsproblemen som gör sig alltmer påminda både i USA och Europa som till viss del förklaras med hjälp av folkvandringen från syd mot norr. Försöker man ta sig olovligen till Australien däremot så blir man hemskickad med vändande båt – här är man inte välkommen – och processen görs kort och ärligt.

Det har varit ett par väldigt intensiva dagar här, och för mig personligen går det egentligen inte att vistas här. Jag arbetar med Européer och Amerikanare, och det gör att jag egentligen måste vara nåbar dygnets alla timmar när jag är här, och således har det varit minst en telefonkonferens var sjätte timma – dygnet runt – och det går inte att sova i skift i längden. Men jag kan inte låta bli att konstatera att Sydney och Australien är en fantastisk plats – kanske världens bästa som turist. Alla är trevliga, det känns tryggt, maten är god, vädret är fint, och alla girls’ är hot-stuff. Tja, männen också för den delen – tror jag.
Jag stannar till vid ett café en bit bort och tar en öl för att dra ut på lyckan och njuta av ögonblicket. Mina ögon spejar av ”torget” likt Arnold i Terminator söker av området framför sig. Det är en oas av liv och värme jag ser framför mig, och dagens aktivitet, ”Vouge-Dagen”, gör att många personligheter passerar. En del andra ”torg” gör sig påminda – Piazza Navona i Rom, Kungsträdgården i Stockholm, Time Square i New York och Stortorget i Kalmar. Det slår mig att just ”torget”, och hur det känns där, är en bra värdemätare på lokation och sökandet av lycka. Idag har jag funnit kanske världens bästa.

När så den unga musikkören sjunger refrängen från Jason Mraz sköna gig, så kan jag bara stämma in. Jag tänker på vad min bror sa för några dagar sedan i Rom när jag tittar ner på min riktigt kalla öl på Cafet.
– ”Man är aldrig så rik som när man har en riktigt kall öl”.
Och visst är det så.
Men ett bra ”Torg” är det goda skummet på toppen.

signeratfjaderpenna

                         

         

     

   // Världen Som Arbetsfält

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

När anpassning känns lika avlägset som att polischefen skulle göra ett bra jobb för våra skattepengar

Man blir lite som man umgås. Det är en naturlig del i vardagen och kanske lite i Darwinläran – att smälta in och vara som de andra gör att livet känns lite bekvämare och enklare. På något sätt kanske definitionen av ”lagom” och ”normal”.
Visst går jag kanske mer välklädd till jobbet idag än tidigare när jag arbetade i Sverige. Miniminivån här i Italien och kanske i synnerhet på kontoret är väldigt hög, och det skulle aldrig hända att någon kom klädd i bara shorts som är ganska vanligt på en svensk arbetsplats under sommaren. Detta trots att det i Sverige kanske bara är ”ljummet” enligt någon global skala över sommarväder, medan det i Italien kan vara 40 grader.

Här är det ofta någon form av kostym som gäller, tillsammans med tillhörande slips. Det låter ofta varmare än det är – eftersom kläderna här är väldigt tunna och därmed inte blir så varma – kavajbyxor i något linnematerial är t ex bra mycket svalare än jeans. Knäpper man inte översta knappen på skjortan heller och låter slipsen vara lite lös så märks den inte av så mycket.
För att anpassa sig till den ”italienska stilen” krävs även lagom mycket attiraljer i form av scarvsar, glasögon, klockor och armband som tillsammans med skorna skall bilda någon typ av visuell enhet som passar ihop – något folk från Italien är duktiga på, och folk från Milano mästare på.

Det finns dock ett par saker jag har svårt för och där anpassning känns lika avlägset som att vår polischef i Sverige skulle göra ett bra jobb för våra skattepengar.

The ”Man-bag”

Det känns som att var och varannan italienare och tillika herre har en egen liten handväska. Ur praktisk synpunkt är det givetvis förträffligt då plånbok och telefon, samt laddare och nycklar numera tar allt mer plats i takt med att antalet förmånskort ökar och telefonen blir allt större. Men att köpa en sådan här läderpåse med remmar känns verkligen helt främmande, dessutom känns det bokstavligt som man lägger allt viktigt i samma påse – vad händer om man lägger bort den? Hela livet vore ju ruinerat.
Tjejer är ju vana att hantera sin handväska med en spjutspetskompetens jag aldrig kommer att komma upp i, dessutom har de ofta ett intresse av dessa Michael Kors pryttlar som vida överstiger mitt intresse för Tyskt Blankt Stål från BMW. Nej – jag får nog klara mig utan, och därmed känna mig lite utanför. Men visst sneglar jag lite…

Badbyxorna

Speedo. Endast de mest stolta italienska männen går i dessa tighta pakethållande lycrabyxor på badstranden. Oftast de med den extra solbrännan som de knappast fått genom att vara mycket inomhus, de med den slanka simkroppen i rätt V-format, och de med precis lagom mycket hår på bröstet. Speedo är dock ett plagg de flesta italienska män numera väljer bort.
Istället väljer männen någon form av badbyx-shorts som är lite kortare, ungefär som shorts såg ut på 80-talet. Gärna i någon väl synlig färg så man syns tydligt där på den vita sandstranden och i det klara turkosa vattnet. Egenheten uppstår när männen, kanske för att imponera på damerna lika mycket som Speedo-killarna gör, viker upp själva tyget runt benet för att göra shortsen kortare. De drar upp dem runt skinkorna, och viker sedan in dem på samma sätt som man viker upp jeansbyxor, sedan går de där och visar upp sig, samtidigt som det uppvikta tyget ofrånkomligen trillar ner någon minut senare, varpå de viker upp det igen.
Hela stranden är full av detta fenomnen – och jag förstår mig inte på varför – men så är min svenska fåfänga heller inte alls lika långt gången som den italienska. Än. Att som man visa långa ben på stranden verkar dock helt korrekt.

Stanken

Det är varmt i Italien på sommaren, och fuktigheten i delar av landet är skyhög. Stundtals hinner man inte mer än att gå ut ur duschen och torka sig på handduken, innan man är lika blöt igen.
Därför är det kanske inte konstigt att en del luktar illa redan när de kommer till jobbet, efter att kanske ha promenerat en stund, stått i en trång tunnelbanevagn ett tag, och sedan återigen mött solens varma strålar på väg till dagens ekorrhjul som vi kallar för arbete. Men samtidigt så borde faktiskt deoderant klara av detta år 2016 och det är inte utan att jag börjar fundera på hur renliga en del är där hemma i skydd av väggarna från omgivningen.
Frågan blir än mer intressant när jag vet hur väluppfostrade medborgarna är här genom att aldrig vidröra tilltugget med handen utan alltid ha en skyddande servett mellan, och hur de torkar av toppen på ölburken med papper innan de dricker ur den.

Kvinnan

Jag är nog lagom cynisk när jag säger att det känns som att många 50-åriga damer i Sverige har gett upp det här med utseende (män också för den delen). De klär sig i Kapp-Ahl kläder och förfallet, rent kroppsligt, är inget de längre lägger märke till. Några gånger om året piffas det upp lite lagom när det är bröllop, galej, eller en formell bjudning hos väninnorna. Men i det stora hela så har tiden med barnen, tillhörande stress, och vabbandet tagit ut sin rätt, och då relationen och livet är tryggt trappas det här med utseende av något i den inte fullt så konkurrensutsatta staden i en mindre svensk storlek.
Här i Italien är den italienska kvinnan nästan besatt av att se bra ut. Det tränas, det läppstiftas, det målas naglar, och det klackas runt i huset som om det vore en Victoria-Secret uppvisning. I en tid där man i Sverige ibland tävlar i att ”klä-ner-sig” och ändå anses vara OK – så tävlas det här i precis motsatt sport – hur fint kan man klä sig till vardags och hur tighta kläder kan man ha utan att det spricker?
Som karl klagar jag givetvis inte – vårt kontor är ganska nedsläckt för att undvika den värmen som lampor genererar – och när dessa kvinnor så passerar de långa korridorerna så lyser himlavalvet upp och dagen blir lite bättre.

Det var dagens reflektion i ”All same same, but yet different”.

 

signeratfjaderpenna

 

 

 

 

// Världen Som Arbetsfält

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Om vi bara tjänade lite mer så skulle alla leva den stora drömmen

En kollega till mig har bestämt sig för att köpa ett hus. Det är sannolikt den största investeringen i livet rent finansiellt, utom möjligtvis barn. Jag ser i ögonen på henne när hon berättar om detta boende hur drömsk hon blir i blicken – lite som när jag ser en BMW M6 i blankt tyskt stål på gatan.
Genom annonser på nätet och även skyltar längs vägen har hon nu börjat intressera sig för, på allvar, hur hon skall bo med sin blivande man. Vilket område är bäst baserat på livsstil och säkerhet, avstånd till jobbet, och hur stort skall huset vara för att alla skall få plats – i Italien en nog så viktig frågeställning där familjerna oftast bor ihop i flera generationer.

När vi pratar lite lättsamt om denna vuxendröm till bostad så framkommer ett attribut kring huset som numera stämmer i många större städer – det är nämligen ”dyrt”. Jag ser den där drömmen i ögonen grusas lite när kollegan berättar att det är svårt att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa det hus hon vill ha. Drömmen, som säkert växer sig starkare varje dag, kring detta framtida boende i Rom, blir på något sätt samtidigt svagare när hon vet att hon kanske inte har råd till det hon önskar. Som vanligt höjer man ju ofta insatsen ju mer man intresserar sig för något, precis som när man först väljer bil för maxbudgeten, men sedan ändå vill ha massa tillbehör. Eller hur dyra grönsakerna blir, sekunden efter man valt oxfilén.

Hon tittar på mig, med en liten sorgsen blick, och med huvudet på sned, och säger att allt bara vore lite ”lättare” och ”enklare” om hon bara tjänade ”lite mer”. Då skulle chansen till denna fantastiska drömmen bli större, och hon skulle få fler möjligheter att välja mellan flera olika bostäder, än att som nu bara titta på det mindre kostsamma utbudet i utkanten av Rom.
Till en början ser jag det som en högst naturlig slutsats. Vem vill inte tjäna mer, och kunna köpa saker man inte har råd med för tillfället – men sedan börjar jag fundera på om livet blir ”lättare och enklare” om man tjänar mer, och jag tror, efter en stunds fundering, att så inte är fallet. Jag tror att summan av gemena hens problem är konstant, oavsett vad man tjänar, problemen ser bara annorlunda ut.

Många människor vill ofta ha ”lite mer” och ”lite bättre” än vad de egentligen har råd med. Det kan vara det fina huset, den snabba bilen, Thailandsresan, eller kanske den kostsamma hobbyn som tar en stor del av månadsbudgeten.
Med ”lite mer” menar jag inte extrema ”lyxfällan” status-prylar, utan enklare vardagsituationer när prioriteringar görs. De som köper sitt ”drömhus” kanske bara kan åka på semester en gång om året därefter, mot tre gånger per år tidigare för att nämna ett exempel.
Ju mer man tjänar, ju mer lyfts ribban uppåt. För en dröm handlar ju ofta om att greppa det som bara nästan är nåbart, och man måste verkligen stå på tå och balansera för att få fatt i det, lite som det högst upp i varuhyllan i affären. Ibland når man inte, ibland får man tag i det säkert och bra, och ibland stöter man till det så paketet trillar ner på marken.

Jag tror att även en högt betalad Direktör har en dröm om sitt framtida hus, men istället för att titta på ett litet hus i förorten så tittar han på ett större hus centralt, eller kanske en riktigt stor gård på landet. Men även i hans fall så måste prioriteringar göras och säkerligen även en ekonomisk uppoffring om han skall få det precis som han vill. Hans drömmar och tankar kring det framtida boendet upptar säkert lika mycket tid som min kollegas, så hans dröm är minst lika svår och kräver lika mycket energi. Det har inte blivit enklare för att han ”tjänar mer” pengar, och för honom har inte heller det tänkta utbudet av bostäder ökat.

Även riktigt rika, som Zlatan eller Madonna, har begränsade medel, trots att de har ”mycket mer”. I deras fall kommer även en annan typ av komplexitet med personskydd och kanske att få vara i fred, vilket säkert gör det svårt med val även här. De kanske stundtals önskar att de ”var mindre kända”, istället för att ”tjäna mer” när nästa bostad så skall mäklas fram.Vi är alla människor med vardagsproblem. Det är så lätt att tro att om man bara blev någon annan så skulle vissa problem försvinna. Jag tror inte på det – summan av lasterna och problemen är konstant.
Livet har många olika skeenden och problemen ser lite olika ut under respektive tid av ens liv. En del får livskriser, en del lunkar på i måttlig takt hela livet, och en del toppar. Man jag tror mig känna att alla har liknande funderingar när de går och lägger sig för natten eller sitter där i pendlingstrafiken till jobbet.

Vardagsproblem – eller möjligheter – är något alla har. Men de är annorlunda.
Livet är inte enkelt, men det har heller ingen lovat. Det är en sak, som alla andra, att hantera. Idag visade kollegan ett nytt fint hus hon hade hittat – och visst var det vackert. Hon började prata och sa ”but….” varpå jag svarade henne med ett gammalt citat jag en gång läst som gjorde sig påmint.
”Wealth consists not in having great possessions, but in having few wants.”

 

signerat penna

 

 

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                           

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                 // Världen Som Arbetsfält

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Världen står inte still för varken mig eller Måns Zelmerlöw

1928 öppnades den första telefonlinjen mellan Sverige och USA. På den tiden var det en koppartråd och genom denna ledning kunde man sedan höra den amerikanska rösten hela vägen till Sverige. År 2016 är hela Atlanten ett hav av spaghetti med fibertrådar som knyter samman Europa och Amerika och numera kan man skicka hela uppslagsverk av information mellan kontinenterna på bara någon sekund. Utvecklingen går allt mer accelererande fort.

Klockan var runt halv sju på kvällen för några dagar sedan och jag satt som åhörare i ett budgetmöte på jobbet. Rad efter rad lästes upp i en Excelfil och jämfördes sedan mot en annan. Denna månadsaktivitet som förvisso är extremt viktig kändes för dagen som allt annat än lockande. Ute lyste solen så där ljuvligt somrigt, och längtan ut genom dörren var lika stark som ett barn har på skolavslutningen. Telefonen piper plötsligt till och min svenska kollega frågar om vi hinner med en kaffe innan han går hem för dagen, varpå jag svarar att jag inte hinner, fast i detta träsk av ekonomirader ibland utan mening och innebörd.
Jag vet inte hur det gick till, men denna aftonen fick jag nog av jobbet. Med en stark längtan ut till sommaren så slog jag plötsligt igen datorn, log mot min chef och sa ”I have to go” och svarade min kollega att vi syns alldeles strax. Bara några minuter senare satt vi på en bar bara några kvarter bort och tog en kall öl och njöt av livet i Italien – något som ibland känns så långt borta, fast jag är så nära. När ekorrhjulet snurrar på mitt i veckorna missar jag ibland att leva, fångad av min roll och dedikering till arbetet – en egenskap som säkert är bra men ibland bara blir för mycket.

Det spontana hoppet mot friheten denna afton kom sedan att bli en helkväll med många skratt och god mat i en skön värme. Likt vanligt så diskuterar man mycket under en helkväll och ett ämne som dök upp under alla konversationer är hur man själv slåss inombords när man vill ändra åsikt om något man känt starkt för. Eller kanske hur man med tid bara ändrar åsikt, fast man själv egentligen aldrig tagit något ”medvetet beslut” i frågan.
Av någon anledning kom vi in på Eurovision Song Contest – Europas släktträff i TV – om det inte handlar om sport förstås. Under diskussionen slängde jag ur mig att ”jo men du vet – Måns Zelmerlöf var riktigt bra” och hans nya musik ”är minsann inte alls så dålig”. Vi skrattade lite båda två när jag sa det – för det är nämligen inte manligt att säga att just Måns är bra, och att denna lilla flickidol faktiskt kan prestera på topp och göra även en svensk man stolt. Jag fick lite mothugg när mina ”grodor” flög ur mig – och som kollegan sa ”man verkar ju lite fjollig när man säger så”.

Jag vidhöll mitt resonemang att Måns, faktiskt, är bra, och att allt inte är AC/DC, Rammstein, eller Wasp. Måns, som ”slog igenom” i Idol år 2005 har utvecklats ordentligt som artist och människa, och sannolikt även fått ett bra nätverk runt sig som hjälper till med stil, produktion, låtval, och allt annat som gör paketet ”Måns” till den han är idag. I strax över 10 år har han utvecklats och är idag en fullgod artist och har gjort enorma framsteg, och det är lätt att glömma bort att en person ändras under så lång tid. Vem var man själv för mer än 10 år sedan och är man samma person idag? Men framför allt tänker jag även på hur mycket det betyder att ha ett bra nätverk runt sin egna person – något man omöjligen kan ha i yngre år, och att detta nätverk faktiskt är en stor del av det man senare kallar ”erfarenhet”.

Igår torsdag var det Italiens nationaldag, och det var uppenbart när vi lämnade arbetet i onsdags kväll att alla även kommer vara ”lediga” eller ”jobba hemifrån” på fredag. Torsdagen blev en skön ledig dag som på något sätt blev mer avkopplande än tänkt då vädret råkade bli dåligt och nederbörd föll under större delar av dagen, varpå inomhus tid med TV, Espresso och en filt kändes helt OK. På kvällen kom så solen fram och jag fick ett ryck att köra ner till Roms flygplats Fiumicino då området där runt omkring är väldigt fint, trots all flygfart. Jag fångade några kort längs start och landningsbanorna och drog mig senare ner mot stranden för att hitta något enkelt att äta och se solen falla ner bakom havet i den sköna kvällsluften.
När jag så lämnar denna mäklartrevliga ort så ser jag två fullvuxna män gåendes på trottoaren och håller varandra i hand och ser så där kärleksfulla ut. Anledningen att mina ögon dras till dem är för att en av dem bär en hatt med svenska flaggan på, och den andra har en hatt med den italienska. Båda länder som firar nationaldagar inom loppet av några dagar.

Det tyska stålet navigerar så vidare i den blå timmen på väg mot hemmet och jag accepterar att även mycket har förändrats inom mig den senaste 10 åren. För ett decennium sedan hade jag säkert tänkt att ”de får göra vad de vill, bara de inte rör mig”, till att för några år sedan tänka ”alla får väl älska vem man vill” tills nu igår kväll när nästa insikt kommer – jag varken ”reagerar” eller ”tycker något” när jag ser två män som håller hand, kärleksfullt. Det är en vardagsföreteelse precis som alla andra, och inget att lyfta på ögonbrynen för.
Hattarna däremot – de var lite roliga.
1928 kunde man ringa till USA och sedan dess har utvecklingen gått rasande fort. Men även för mig, Måns, och säkert även Dig – har det hänt väldigt mycket bara de senaste åren.
Världen står verkligen inte stilla – och så ej heller varken Du eller jag.

signeratfjaderpenna 

 

 

 

 

// Världen Som Arbetsfält

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Slaget i baren

Igår kväll satt jag på en hyggligt ny bar på flygplatsen i Montreal. Det var någon timme kvar innan det var dags att lyfta och jag tänkte ta mig lite mer ”riktig” mat än det man får på flyget. Jag brukar göra så när möjlighet ges, eftersom jag tycker stöket med allt spring på flyget mest är jobbigt, och stör den vilan som man så väl behöver för att ha energi när man kommer fram. Strax efter att jag har beställt min mat och dricka märker jag att allt inte står rätt till. I baren finns det tre stycken bartenders och de småknuffas lite som småbarn gör ibland. Runt baren sitter väl ett femtontal gäster och när jag väntar på maten är det uppenbart att gästerna följer dessa ”bartenders” när de häller upp dricka och försöker göra sitt jobb.
Jag lär mig tidigt, av deras ganska höga skitsnack, där bakom disken, att de idag har ett nytt system för hur kunder, och därmed den viktiga dricksen skall fördelas. Tidigare har baren varit uppdelad i tre sektioner där varje bartender har haft sin del, men eftersom distributionen av gäster alltid blivit ojämnt fördelad mellan de olika sektionerna så har man nu bestämt sig för ett nytt system, nämligen att man i turordning, allt eftersom kunder sätter sig, blir tilldelad en gäst.

Ganska snart uppstår konflikter när man t ex inte kan bestämma sig för om folk är i sällskap eller inte, och de börjar bråka verbalt om vem som skall ta beställning, leverera dricka och mat, och sedan ta betalt. Medan de tre står och tjafsar med varandra om vems kund det är, får så kunden nog, ställer sig upp och går. För någon dricka blev det inte. Och så upprepas det, gång efter annan.
Förutom att servera oss kunder i baren har dessa bartenders även i uppgift att förse de som serverar dricka vid borden. Bongarna kommer in i jämn takt, men då mina bartenders är för upptagna med att fördela gästerna mellan sig, så glöms de bort, och mina bartenders hamnar snart i konflikt med övrig personal på restaurangen som inte får dricka till sina gäster, och det blir allt mer högljutt och dålig stämning på denna plats som skall ha en positiv och skön känsla. En olustig och tryckt stämning råder.

När så en servitör inte fått dricka på femton minuter, och hans större sällskap på ett tiotal personer lämnar sitt bord, då brister det och han skriker rakt ut mot de som arbetar i baren. En i baren blir riktigt upprörd och skriker minsann tillbaka, och nu råder det världskrig. De kan nämligen inte enas om vilket språk de skall bråka på, den ena vill bråka på engelska, medan den andra vill bråka på franska. Vi är trots allt i Quebec. Alla gäster är nu väl medvetna om att här råder upprorstillstånd, och fler och fler gäster reser sig och lämnar. Bredvid mig sätter sig så en ny gäst som inte uppmärksammat vad som händer, och innan jag hinner avråda honom från att beställa en kall öl så är ordern lagd. Nu blev det så oturligt att det blev fel bartender som tog ordern, och själva ordningsföljden på kunderna blev därmed fel. Kunden, som bara verkar göra ett snabbt stopp ber om notan direkt, varpå han får den slängd framför sig. Sju dollar är det, PLUS dricks minsann, som bartendern gör väldigt tydligt. För SERVICEN.

Vi andra gäster skrattar lite och tänker ”vilken service?” Kunden lämnar ingen dricks, och sveper sin öl snabbt innan han lämnar mot sitt flyg. Nu blir det handgemäng i baren eftersom fel bartender tog ordern, och till råga på allt inte fick någon dricks att lämna över. Hovmästaren i restaurangen har nu fått nog, och tillsammans med 2 poliser hon fått tag på i terminalen som beskydd så rusar denna kvinna, blott 45 kg tung fram, och skäller ut alla i baren efter noter. De tre männen, avfärdar henne och hennes kroppsvikt, och gör tydligt att de på inget sätt bryr sig om vad hon säger, och att de tänker jobba klart sitt skift, innan de går hem och kanske inte är välkomna tillbaka till jobbet dagen efter.

Den dåliga stämningen har nu övergått i någon typ av underhållningsvärde för oss andra. Sandlådekriget mellan dessa tre bartendrar, som på liten yta försöker undvika varandra, blommar nu för fullt. Det blir dags för mig att gå och det är boarding om 10 minuter. Jag ber om min nota, från samma person som tog min order, men sedan tydligt meddelat att han ”glömt bort mig” när jag inte fick min mat. Nu avkräver han mig på både nota och dricks. ”Don’t forget the tip, Sir”.
Jag ställer mig upp, väldigt lugnt och tydligt. Tittar honom rakt i ögonen. Blicken jag ger påminner om den min fru ibland ger mig för att tydligt visa att jag gjort fel.
”Sir – I refuse to pay for both my drinks, the food I did not get, and the service that was not provided. This is the worst bar I have visited in my life, and you and your colleagues should be ashamed of yourselves and the ‘professional’ service you provide.”
Detta är första gången under denna halvtimman en kund säger åt honom, och denna gången verkar han faktiskt lyssna.
”I would suggest that the three of you get your act together and start to behave like adults. If not, I would suggest you go home.”Han avbryter mig och säger ”well fine, you don’t have to tip”.
Jag tittar på honom, lite obehagligt länge tills han slutligen vänder bort blicken, och nu tittar de sista kvarvarande gästerna på mig och honom för att se vad som skall hända. Jag tror jag ställer till en ”scen”.

Jag vänder mig till publiken, och ber dem vänligt men med bestämd ton att resa sig och lämna detta inferno av dålig service och småbarn som inte har vanligt folkvett. Först händer ingenting, men efter några långa sekunder ställer sig en upp, två upp, och slutligen alla, inklusive de i restaurangen, och ger mig en applåd och alla lämnar detta vanskötta ställe och låter mat och dricka stå kvar. Det känns lite som en amerikansk film.

När jag så går mot flyget, med en bar och restaurang bakom mig som snabbt töms på folk, likt en badstrand där åskregnet kommer, så kommer det en sådan där bra känsla i magen, och när jag sedan får bespisning på flyget efter en utebliven servering i baren så känns det ännu bättre. Här bemöts jag nämligen som en kund, får god mat, och tillsammans med filmen som visas blir det en skön stund trots allt. Men så åker jag ju med Lufthansa också.
Som Kerker brukar säga: Är det tyskt, då är det bra.

signeratfjaderpenna// Världen Som Arbetsfält

 

Lämna kommentar Dela inlägget: